Jag gör den här saken, där jag söker ouppmärksamhet.
Jag försöker vara så osynlig och värdelös jag kan. För att inte bli sedd, av människor som verkligen inte vill se mig...

Så jag gör den där dumma grejen, där jag försöker vara någon jag inte är. Anpassar mig efter något som är norm... För att var osedd...

Allt är precis som det ska. Det är precis som förr

Det känns ännu, och allt påminner om något som gått förlorat.
Och det känns som att det är jag som gjort det så.
Det var inte jag som sa stopp, så varför tar jag på mig
hela skulden?
Varför anklagar jag mig själv?

Är jag så otroligt jobbig att leva med att alla ger upp?
Kräver jag för mycket?
Tar jag för stor plats?
Är jag så hemsk?

Det måste ju vara mig det är fel på, eftersom alla ger upp.
Och på samma sätt.

Smutsen gnider sig in i mig, i mitt hjärta. Rakt in på
djupet. Och det kliar. Paniken river och klöser i mig, så
att det syns i mina ögon, och jag skakar okontrollerat.
Min insida värker när jag ler och försöker att låtsas som
ingenting, som att inget hänt.
Men jag jag kan inte låtsas längre, det gör ont, hela tiden,
dygnet runt.
Och orden ekar i mitt huvud. Ord om vänner, lycklig, anpassning
och sex. Det blandar sig med smutsen, med smärtan, med ilskan
och avsmaken.

Så jag analyserar och försöker räkna ut vart det gick fel,
när jag gjorde fel och hur jag kan ha förtjänat den här
smärtan och skammen. All denna ångest och att så lätt
kunna bytas ut mot något nyare, något roligare, något
friskare och mer balanserat. Någon vanligare.
För något måste jag ju ha gjort, annars skulle inte alla som
någonsin varit mina personer bara resa sig upp och gå med
samma ord.
Samma sorgsna ögon som ser på mig när hela min värld brister
och jag gråtandes faller ner i ett mörkt hål innan jag stänger av.

Och ändå, jag reser på mig, sträcker på ryggen och låser in mina
tårar. Jag rättar till mitt påklistrade leende tills det ser
äkta ut, justerar tonläget i min röst tills smärtan inte längre
går att höra.
Och så stänger jag av och låtsas som att ingenting hänt och att
allt är som vanligt, precis som det alltid varit.
Precis som det ska vara.

"Det går över"

Det är vad jag har i huvudet, som ekande ord från mig själv, till mig själv, om mig själv. Om mitt liv, hur situationen är. Vart jag är och hur jag är.

Jag försvarar med vassa klor och vrider mig om natten i smärtan på insidan, den som kommer för att jag inte  inser att jag gör något dumt. Den som ger mig ångest och hemska idéer. Så jag vaggar mig in i någon sorts falsk acceptans.

Det är ångestfyllda mardrömmar, det är hoppfyllda andra drömmar, det är falska kärleksfulla drömmar.

Jag drömde att han sa att han älskade mig. Jag drömde det om och om igen.

Jag har insett att jag grubblar en hel del nu. Nästan jämt. Och mitt djävla minne... Jag satt och tänkte igenom mitt liv. Och jag insåg att jag minns allihopa. Varenda en av dem.

- Pojken med de isblå ögonen, som jag skulle kunnat gå genom eld och vatten för.
- J, som luktade en blandning av herrparfym och hash, som kallade mig katten.
- K som förändrade mitt liv. Den by far mest korkade människa jag stött på.
- Mannen som fördärvade mig, som slog mig gul och blå för något skäl han hittade på.
- Pojken som körde över mig, som aldrig växte upp.
- Karln jag trodde jag skulle leva resten av mitt liv med.
- Doc, hatade älskade doc, som kunde få mig att sukta och tråna fast jag var på andra sidan jorden.
- Och nu Han, P. Som jag inte vet hur jag klarat mig utan. Som magiskt lyckas både göra sönder mig och laga mig.

Bortglömd, bortprioriterad eller bara inte värd tiden?

Ibland känns det som att jag är bortvald. Som att det inte syns att jag plågas av att inte ens få en liten del. Som att han glömt bort att jag också behöver det.

Som att det inte är viktigt att tillgodose mina behov längre. Som att jag bara är i vägen och tar upp massa av hans värdefulla tid.
Eller som att han tycker att jag ska vara nöjd med lite smärta emellanåt.

Men jag behöver mer, jag behöver bindas fast och slås ordentligt, jag behöver bli knullad vettlös eller nära inpå, sen behöver jag närheten och kärleken.

---

Frustration... Som gnager, svider och sliter i mig. En abstinens som plågar mig och gör mig gråtfärdig.
Som får min insida att vilja kräkas och slå sönder sig själv. Som gör mig trotsig och uppkäftig, elak och orättvis. Som klagar för klagandets skull utan att faktiskt uttrycka direkt vad som är fel.
För sån är jag.
Alexitymi

You bring me memories

Och jag minns ännu.
Hur fingrar rörde orörd hud.
Hur rösten penetrerade mitt inre.
Jag minns hur du luktade.
Vad du hade på dig.

Jag minns ännu hur du rörde vid mig.
Hur en del av mig drogs till dig,
när du rörde mig.
Hur en annan del stelnade och chockerades.
Hur lätt du förförde min hjärna.

Och jag minns fortfarande.
Klackar i lera.
Fnitter om färgglada hus.
Försening och förvirring.
Att vara följsam en främling.

Jag minns hur det kändes.
Som att vi känt varandra för alltid.
Hur jag öppnade och släppte in.
Hur jag stammade.
Fnittrade och rodnade när du såg rakt in i mig.

Och jag undrar lite för mig själv.
Om det alltid kommer vara så.
Att jag minns.
Hur du luktar.
Hur du känns.
Hur du får mig att känna mig.

Jag försöker så mycket jag kan.

Och idag är jag mig själv igen. Men när tystnaden sänker sig i rummet. När ljuset brunnit ut, vattnet är slut och jag ser hur något blinkar på någon av alla sidor.

Så släpper muren och jag vill sjunka ner på knä, jag vill skrika och klösa sönder mig själv. Jag vill rycka hjärtat ur min bröstkorg och spotta på det. Men det enda som händer är tomma, kalla tårar som strömmar ner för mina kinder, som lämnar blöta fläckar på mitt lakan. Mina kinder hettar av något jag inte kan förklara. Det kommer inga ljud, inga snyftningar, inget snörvel. Bara tomma, tysta tårar.

Och jag vill ha en famn att krypa upp i.
Jag vill att någon tar tag i mig och säger åt mig att skärpa mig.
Att någon smeker min rygg och säger att det går över.

Men jag vet inte om det går över. Om smärtan, sorgen, plågan och tårarna någonsin går över.

Det är som att hela mitt inre håller på att ta död på mig, av tomhet, saknad, känslor? Av frustration, irritation och av att allt hela tiden står stilla.

Och det är lätt att resa sig upp, att sätta på ett sånt där fint leende, som ingen ser igenom. Att låtsas  som att allt är precis som det ska vara.
För jag vill inte vara den som tar plats. Som kräver plats.

Men jag vill skrika, bråka, trotsa, skälla, gråta och slåss. Jag vill rivas och bitas till käkarna gör ont och tills jag förtjänar vartenda slag jag får tillbaka. Jag vill sätta ner fötterna som en trotsig tonåring och vägra. Göra fel, och strejka.

Jag vill ställa mig på ett torg och bli sedd. Jag vill att någon ser mig. Plockar upp mig och stryker håret ur mitt ansikte.

Men mest av allt. Vill jag känna smärta, som borrar sig in i min kropp, som får mig att svettas, gråta, och dra mig undan.

Men det är hundra frågor utan svar.
Varför ska jag ge bort något, som ändå fås av andra?
Varför skulle det viljas ha från mig, när andra kan ge det?
Och varför känner jag mig så osynlig, när jag vet att jag är sedd?

Exakt när drog den här känslan av obetydlighet in i mitt liv? När slutade jag tro på mitt eget värde? På att jag är bra, och fin och att jag duger, precis som jag är?
Har mitt eget förbannade grubblande gjort detta mot mig?
Eller missade jag något någonstans på vägen?

För ni vet, allt är precis som innan, fast någonting känns annorlunda. Allt är precis som det alltid varit. Fast lite knepigare.

Och jag försöker, jag försöker för allt vad jag är värd att vara stark. Att inte visa. Att lära mig hantera mina svackor...

Osynlighet

Special Skill: Invisibility
Rank: Elite
Level: 90
Difficulty: Hardcore

Lite så känner jag mig just nu. Som att alla ser rakt igenom mig, förbi mig. Som att jag inte blir sedd. Och det är en tomhet som gör ont. Så sjukt ont... Och jag har inte ord för att förklara det ordentligt heller. Jag blir bara matt... Så otroligt matt.

Jag går runt i en dvala av trötthet.

Jag hade tonvis med ord att skriva här från början. Men det rann visst ut i sanden.

Det är att leva

Det är gröna ögon och långsamma händer.

Det är att börja om och skälet till varför.

Att känna efter och sätta ord på vad som känns.

Att släppa taget och ge efter,

att lita på och bli litad på.

Det är att förföra och förföras.

Ups and downs, med och motgångar.

Kärlek, sorg och hat.

Lyckorus, kolsyra, tvivel och svartsjuka.

Det handlar om röda ränder och blåmärken,

om tänder som borras in i huden och gnyenden.

Att inte veta, att veta.

Att gnälla, stöna och att våga säga nej.

Det är värme och kyla, saknad och närhet.

Livet är att falla men resa sig upp.

Att ge och att få.

Det är kontraster, det är motsatser,

plus och minus.

Att känna, att våga känna.

Det är att leva.

Someone once talked to me about soulmates, sparks and feelings.

Det var något om att vissa människor helt enkelt passar ihop. Att de klickar, slår gnistor om. Och jag kan inte förstå.
Hur kan det vara så att det ska finnas bara en människa som är ens själsfrände? Har man bara en chans eller finns det flera? För det som händer i mig just nu är annorlunda och ovant. Jag känner hur jag slits mellan olika delar av mig själv. Den sidan av mig jag kan kontrollera, som inte säger det hon känner och tänker. Och den sidan som bara gör saker.
 
Och just nu, när jag har någon som jag tycker så otroligt mycket (nästan för mycket känns det som ibland) om, någon jag trivs med, som jag är tillgiven och vill ha kvar i mitt liv, någon som är bra för mig, som kan få mig harmonisk och lugn. Någon som kan få mitt blod att kännas som det är fyllt med kolsyra. Som luktar underbart, är varm och mysig och vet vart mina knappar sitter bara genom att läsa mig, någon som jag faktiskt kan umgås med.

Nu, nu kommer du krälande tillbaka och ber om mig, och vad förväntar du dig? Att jag ska hålla hårt om dig och säga att allt du gjort mot mig är förlåtet? Gå och hålla handen på stan, bli presenterad med något tacky smeknamn och flina generat när dina vänner ska hälsa? Jag är faktiskt ingen sak. Jag är inget man leker med. Eller jag är i alla fall inget du får leka med. Du har ingen rätt. Du har ingen som helst rätt att göra så. För vet du vad, jag har inget mer att säga dig, jag vill inte röra vid dig, jag vill inte att du rör vid mig.
Men tack, för att du i alla gav mig ett avslut. Ett riktigt avslut.

---

Och jag känner mig underligt ambivalent inför de närmsta 13 dagarna. Det är 14 dagar utan lek och mys, av saknad.
Men då har jag ju i alla fall tid att tänka igenom hur jag ska svara på det han frågade om. Så jag kommer nog på ett bra sätt att få fram det jag borde sagt när han tog upp frågan.

Crash boom bang, när man ramlar och slår sig hårt behöver man plåster

När man har tappat allt man trodde att man var.
Så står plötsligt någon där, någon man inte riktigt vet hur man träffade.
När man träffade personen, eller hur den kunde bli så viktig.

En så central del av ens liv att man helt kom av sig.
Att man går runt och har personen i huvudet dag ut.
Och dag in, natt ut, och natt in.

---

Nu har jag två sådana personer i mitt liv.


Min underbara älskade pärla.
Hur kan jag någonsin förklara för dig hur viktig du är.
Hur tacksam jag är.
Och att jag inte överlever utan dig.
Jag behöver dig.
Varje dag, varje natt.
Tills tiden tar slut.
Min underbara iza <3

---

Underbara hjärtat.
Du som gör mig mållös.
Dig jag kan krama på.
Dig jag vill kramas med.
Kanske är det omständigt och knepigt,
det här med mina ord.
Och kanske borde jag lära mig.
Kanske borde jag våga.

Samtidigt som hela mitt jag skriker "Ja!!"
Så är det enda jag kan tänka:
"Tänk om" när min röst stakar sig.

Och jag borde nog säga det,
rakt ut till ditt ansikte.
Så borde jag kunna säga det.
Men jag är, som du vet.
Så förbannat rädd för att förlora dig.

Det här med ord..

Jag finner det lite lustigt, hur en mening kan betyda så olika saker för en beroende på vem som säger det.
Samma mening från 3 olika personer och en gör mig glad och fnittrig, en lämnar mig oberörd och den tredje gör mig rörd men inte mer än så.

----

Jag vart låg igår. Sådär låg som jag inte varit på väldigt, väldigt länge. Och det började klia i min kropp, på insidan av huden...
Det var första gången på ett tag som jag inte kunde somna ordentligt när jag sov hemma och jag antar att hunden kände av det för han höll sig i sin fåtölj tills 8 imorse.

Sedan dess har jag sovit av och till hela förmiddagen dock.

---

Jag vet inte riktigt varför jag skriver. Eller om vad jag vill skriva. Att sitta och skriva ner sina tankar så här hela tiden känns knepigt idag. Och överflödigt. Lite som att ge bort en bit av sig själv till några man inte vet vilka det är.

---

And still, feeling something at all makes me kind of glad.
A little on the inside.
I hjärtat, i själen.

I never even touched your lips

Så vem vaknar kl 7 på en lördag?

Jo, flickan som tydligen vaknat till liv igen...

Och jag insåg, att jag kramar på min hund, på samma sätt som han kramar på mig när jag vaknar.

"But I still never touch your lips"

Och ändå, längtar jag efter varje uns av smärta jag kan få. Som jag kan komma åt... Jag låter människor komma mig nära, för att såra mig. jag släpper in de där människorna som kommer göra mig illa. På insidan...

And I guess, that the touch of your lips, never will be mine.

Jag lever någorlunda igen, jag har lärt mig saker, jag inte kunde innan, om mig själv. Jag har vant mig vid saker som är... Annorlunda... Som är... Inte jag, fast jag.

And it's all about the marks, wich I carry with pride and love.

Det finns så mycket jag vill skriva.. Som jag önskar jag kunde skriva... Men jag vet inte riktigt... Jag har som tappat alla mina ord.. På nått vis

Och någon frågade mig om du var min.

Jag svarade med en axelryckning och ett "det är odefinierat".

För jag vet faktiskt inte vad vi är, vad vi varit eller kommer att kunna bli. Och jag är rädd. Så jag backar, stannar, stelnar och fryser.
Så förbannat rädd är jag.

"Vet du en sak?

Som jag tänkt på nu ett par dagar?

Vi pratar aldrig om kärlek.

Det är lite lustigt hur just den frågan som hänger i luften jämt,
aldrig riktigt blir formad till ord.
Utan som bara vilar lätt på tungspetsen,
som en blåsa när man äter citron...

Du vet vad jag menar va?

Jag önskar det var enkelt.
Och inte svårt.
Att det kunde vara sådär förbannat enkelt,
som det brukade vara,
innan jag insåg hur rädd jag är.

 Jag är så förbannat rädd att förlora dig, fast att du aldrig varit min."

Minnet av en beröring som bränns

Så hon satt där, på den kalla stentrappen med solen rakt i ögonen. Hon iakttog hunden som lekte i gräset och tog en klunk av sitt nästan kalla kaffe.

Hon klickade cigaretten och drog ett djupt halsbloss när ett minne blixtrade förbi. Ett minne som får blodet i hennes ådror att nästintill koka när hon känner smaken av mentol fylla hennes smaklökar och röken tränger sig ner i lungorna.
Hon suckar nöjt när hon återupplever just den där sekunden, när hans fingrar snuddar hennes läppar och hon hör orden, som nästan låter som en snyftning "Jag måste, för att han hatade det" och just den sekunden, känner hon hans fingertoppar snudda hennes hud och lämna en brännande känsla efter sig. Hon hör hans röst eka i huvudet och det känns nästan precis som att hans andra hand trevande ligger mot hennes lår och hon håller andan, för att leva kvar i minnet av ett svunnet ögonblick. Bara en sekund av brännande beröring, bara en halv evighet till av känslan där hans blick borrar sig rakt in i henne. En liten stund till när hon drar nästa bloss och håller röken inom sig tills lungorna värker för att inte missa fortsättningen på hur han lutar sig mot henne. Och hon känner hans värme, hur hennes kropp minns varenda uns av beröring och så suckar hon djupt igen och stirrar rakt fram i tomma intet. Hon återupprepar hans ord i sitt huvud, små små detaljer han berättat om sig själv. Saker han låter slinka fram mellan läpparna och hur hans blågröna ögon glittrar till när han ser hur hon kommer på just precis det. Att han gav upp en bit av sig själv till henne. Att han delger henne små detaljer som om hon löste ett mysterium. 

Hon ler lätt för sig själv. Och tänker på kallt glas mot ryggen när hon pressas upp mot ett fönster och hur hans andetag träffar hennes läppar i just den där sekunden. Den där som lovar en evighet som aldrig kommer. Och hur han smakar, en blandning av gårdagens whisky och mentol. Hur han bortförklarar sin modemiss med någon dålig ursäkt och hon flinar. 

Så stålsätter hon sig, skakar på huvudet för att bli av med alla bilder och reser sig upp. Hon tittar på hunden och tar ett sista bloss innan hon vemodigt går in. 

För det är ju precis så. Att minnen bara är minnen, och ett löfte om en evighet som aldrig kommer är bara ett löfte. 

Och minnen och löften kan man inte leva på. 

Sometimes when I see you, I hold my breath and, then I stand still, like a prey hiding from a predator.

Det händer, att jag ser dig gå på stan. Och jag ler lite för mig själv, när jag iakttar de där välbekanta stegen som alltid går ifrån mig. Jag suckar nöjt när jag kan följa konturen av ditt käkben medans jag står, nästan som fastfryst i marken för att jag inte kan låta bli att se, iaktta och vilja bli sedd.
Jag vet ju redan att du inte ser mig.
Jag vet ju redan att du försöker glömma.
Jag vet ju redan att jag inte behöver låtsas.

För underbara underbara du, det finns inte längre några konturer på bitarna i vårt pussel, vi har varsamt, från varsitt håll slipat ner kanterna så att alla bitar är likadana, och hur lägger man egentligen ett blankt pussel utan rätt sorts kanter?
Jag tror att det är dags, att du tar tillbaka hörnbitarna du lämnat hos mig. För hur jag än vrider och vänder på mig, så blir jag aldrig ambitiös nog för att räcka, och jag blir aldrig spännande nog för att du ska kämpa..
Jag är fast i att vara ditt våp som du kan springa till när inget annat känns lika kul som att peta runt i min hjärna...

---

Så jag lyssnar på vår låt, och jag inser, att jag aldrig haft så rätt som när jag valde den låten till dig.

As he pinned her down with his weight and their eyes met, she realized, the balance had shifted and she now held the leash

Det var något i hans blick som fick henne att inse att hon helt plötsligt hade övertaget, fast att hennes händer var i ett av hans hårda grepp och hans kroppsvikt pressade hennes knä mot hennes bröstkorg. Och då såg hon det. Hur det som brukade gnistra hårt slog om till en mjuk nästan vek blick för en sekund innan han tog tillbaka kontrollen över sig själv.

Så insåg hon, att det är hon om är råttan och han som är katten. Det är han som jagar, strävar, greppar, längtar. Inte på samma sätt som hon. Utan på det där. Andra, djupare viset.

Och det är därför du springer, det är därför du håller hårt i dig själv. Spjärnar emot och springer så fort du får chansen, och det är både lättare och svårare nu, lättare, för att du faktiskt kan gå när du vill, svårare för att du vet att du stannar om jag ber dig och jag ber dig alltid. Eller jag säger bara, att jag inte håller med, jag knycker sådär lätt med nacken och säger "Det tycker jag inte alls", så du stannar. En stund till. En kyss, ett andetag. En halv evighet. Det är svårare att gå från någon man inte vill lämna, än att kasta ut någon man inte vill ska gå.

"Princess, visa allt som är du så ska jag knulla skiten ur dig sen"

Du säger att du lyssnar, att du kommer att lyssna, att du vill läsa, se och förstå. Och jag vill tro dig.. Jag blir helt varm på insidan när du rullar runt i min säng och dina ögon glittrar som diamanter, samtidigt som du flinar med ett självbelåtet leende och säger
"Princess, nu klarar du dig till nästa gång."
Eller så ler du, och säger något med äkta norrländsk dialekt
"Vad ska du bli när jag är Sveriges president?"

Och jag vet nu vad du vill. Att jag ska säga. Jag vet att du vill att jag ler, skämtar och svarar att när du förändrat världen, ska jag stå vid din sida och inte städa längre. Utan ägna mig åt att skriva.

Du rör inte vid mig på det sättet längre. På det där, fumliga krävande "jag måste ha dig nu"-sättet, utan du håller kontrollerat om mina handleder när du säger att du inte kommer smiska mig, piska mig eller knulla mig förns jag ber dig, bett dig, underkastat mig dig.

Så jag muttrar, jag gnäller och jag fnyser. För i samma sekund som jag blundar och drar djupt efter andan för att be dig, så känner jag hur dina fingertoppar smeker över mitt bröst och du hmm'ar, sådär som bara du kan göra.
Så jag kommer av mig, och ler mot dig, jag ser hur din blick vandrar upp över mina nyckelben, mot min hals och fastnar vid min mungipa. Så jag rodnar, du ler och jag ser upp på dig.

"Jag älskar när du hmm'ar"
"Princess, jag hmm'ar inte"

Och vi byter samtalsämne. För det är så vi funkar, vi dansar som katten runt het gröt. Vi pratar om hundar och om katter. Vi pratar om uppfostran och du flinar när jag förklarar vad alfa-rullning är. Innan jag ens hinner märka det känner jag den brännande känslan av din hud mot mig, din hand som greppar min nacken och du skrattar lågt till när du känner hur jag slappnar av och följer minsta rörelse.

Sen släpper du, och det ilar i mig, jag vill ha mer, jag vill ha dig, nu, i mig, på mig, kring mig... Och du lutar dig över mig, för att byta låt. Så vi byter samtalsämne. Igen. Jag andas tungt och hela rummet är blurrigt.
Vi pratar, jag pratar, du lyssnar, du avbryter och du rycker till när du kommer på dig själv. Och sen lutar du dig fram igen, och säger något som får min kropp att stelna och jag håller andan.
"Men hjärtat, det var ju inte som att jag friade. Ta det lite lugnt Princess"

Du uttalar det som att det var självklart att jag är Princess, och jag säger inget. Jag ler lätt och luktar på dig, andas in din nacke och jag känner hur du slappnar av i min famn när jag borrar ner min näsa i din hud och andas. Hur din hand mjukt kramar om mitt lår, och du har stora händer, jag har inte sett det förut, jag har inte känt det förut. Och du greppar mitt hår och lutar dig och mig bakåt. Och jag känner hur din bröstkorg bubblar av skratt. I samma sekund vrider du mitt huvud och säger något om feromoner innan du vänder så jag ligger på rygg under dig, med dina händer kring mina handleder. Som du sträcker upp över mitt huvud och jag ser hur det gnistrar till i dina ögon.
Du vill, min kropp reagerar instinktivt och jag stönar, du vill ju. TA PÅ MIG!

"Och hon ger frivilligt upp sina händer. Så Princess, visa allt som är du, så ska jag knulla skiten ur dig"
"Allt....? Alla mina... ord?"
"Absolut, kan du inte ge dig till mig, kan du ge allt som är du till mig."

Och jag förstår vad du menar. Så jag ler inte längre, jag spänner mina käkar och ser fundersamt på dig. För jag förstår. Jag förstår precis vad den här katt och råtta leken går ut på nu.

You make my inside bubble

Jag är inte känslig av mig, jag är faktiskt rent dålig på att hantera känslor. Du vet. Jag är sådär så jag helst inte ser när någon känner något jag inte förstår.
Men när du skriver om första gången du såg mig, om hur du kände och upplevde just det ögonblicket när jag kollade upp på dig och svara "Visst" med ett nonchalant tonläge (fast redan då hade du satt ett avtryck i mig...)... så bubblar det i mig. Och jag blir sådär, så det rycker i mina mungipor. Så där att jag... blir som en fnittrig fjortis. Och ja du gör det med mig. Mot mig, för mig. Och för det älskar jag dig lite. Sådär genuint på insidan älskar jag dig lite för det. Jag kommer aldrig säga det till dig, jag kommer aldrig erkänna för dig att du gör så med mig. Men så är det.
Och kanske är du lika skadad som jag. Kanske är vi menade att aldrig riktigt komma till skott. Men raring. En del av mig, kommer alltid, alltid alltid vara din och endast din.

Men just nu, underbara du, så driver du mig till vansinne, för du gör så att jag inte längre vet varken ut eller in. Du trampar runt i mitt huvud och välter mina välsorterade tankar, du lämnar fotspår av kaos efter dig. Kaos jag inte kan hantera längre. Som jag inte vet vad jag ska göra med... Kan du inte vara en ängel och bara ta ett djupt andetag och skriv vad du egentligen vill. Så att jag vet, så jag kan hantera det? För du, jag kan inte leka den här leken längre. Jag är trött på att spela det här spelet. Antingen så skippar vi lekar och spel och kör på. Eller så skiter vi i allt. Bollen ligger hos dig nu. Det är din inspark den här gången.

Jag tänkte på Dig idag.

Och igår, och i förrgår, och dagen innan det. Jag har tänkt på dig, varje dag, så länge nu att jag inte vet om det är minnen eller fantasi jag upplever när jag blundar längre.

Jag blir inte klok på dig, på mig, på oss? På vad vi är... inte är? På vad du vill och inte vill.. På vad jag vill och inte vill.
Kan du inte bara. Säga vad du vill ha från mig, så att jag kan sluta gå runt i det här vakuumet? För ärligt talat nu. Du får min kropp att klia, att svida, att skava av förvirring, ångest och ågren.

Du driver mig till vansinne. Och jag älskar det, fast jag hatar det. Och du får mig att vilja ha mer, att be om mer, att ständigt komma tillbaka efter mer.

Until the day I die

Jag vet att det är rörigt.
Att allt som händer med mig, i mig, runt mig är rörigt. Jag önskar jag kunde säga att allt är helt perfekt. Men ärligt talat? Det som händer i mitt huvud just nu. Det som sliter och rycker i mig just nu. Det är inte perfekt. Det är kaos och upp och ner.
Men det är nödvändigt, det är viktigt, jag måste göra det här. Jag måste ta steget och djupdyka. Jag måste lära mig, mig själv igen. Jag måste utforska mig själv. Och bli jag igen.

Det är inte vackert, det finns inget djupt i det hela. Mer än att jag ska bli jag... Jag måste ta tillbaka det där jag pulat undan i små "lådor" i min hjärna. Bryta upp låsen och släppa ut allt. Jag måste lära mig vart alla mina knappar sitter, jag måste tänja på mina gränser och återfå mig. Så att jag kan resa mig upp en dag och säga "Det här, det är jag. Det är jag som jag vill vara." utan att behöva se bort.

Jag vet, jag ser bort, jag ser ner. Jag stammar, jag rodnar och jag tystnar. Jag vet det. Jag vet att du vet att jag vet. Så varför inte bara släppa det? Varför greppa mina handleder och se rakt igenom mitt inre? Du vet ju redan att jag inte kan ge dig ett svar.

Bjuder på lite bilder jag hittade på internet: