Jag försöker så mycket jag kan.

Och idag är jag mig själv igen. Men när tystnaden sänker sig i rummet. När ljuset brunnit ut, vattnet är slut och jag ser hur något blinkar på någon av alla sidor.

Så släpper muren och jag vill sjunka ner på knä, jag vill skrika och klösa sönder mig själv. Jag vill rycka hjärtat ur min bröstkorg och spotta på det. Men det enda som händer är tomma, kalla tårar som strömmar ner för mina kinder, som lämnar blöta fläckar på mitt lakan. Mina kinder hettar av något jag inte kan förklara. Det kommer inga ljud, inga snyftningar, inget snörvel. Bara tomma, tysta tårar.

Och jag vill ha en famn att krypa upp i.
Jag vill att någon tar tag i mig och säger åt mig att skärpa mig.
Att någon smeker min rygg och säger att det går över.

Men jag vet inte om det går över. Om smärtan, sorgen, plågan och tårarna någonsin går över.

Det är som att hela mitt inre håller på att ta död på mig, av tomhet, saknad, känslor? Av frustration, irritation och av att allt hela tiden står stilla.

Och det är lätt att resa sig upp, att sätta på ett sånt där fint leende, som ingen ser igenom. Att låtsas  som att allt är precis som det ska vara.
För jag vill inte vara den som tar plats. Som kräver plats.

Men jag vill skrika, bråka, trotsa, skälla, gråta och slåss. Jag vill rivas och bitas till käkarna gör ont och tills jag förtjänar vartenda slag jag får tillbaka. Jag vill sätta ner fötterna som en trotsig tonåring och vägra. Göra fel, och strejka.

Jag vill ställa mig på ett torg och bli sedd. Jag vill att någon ser mig. Plockar upp mig och stryker håret ur mitt ansikte.

Men mest av allt. Vill jag känna smärta, som borrar sig in i min kropp, som får mig att svettas, gråta, och dra mig undan.

Men det är hundra frågor utan svar.
Varför ska jag ge bort något, som ändå fås av andra?
Varför skulle det viljas ha från mig, när andra kan ge det?
Och varför känner jag mig så osynlig, när jag vet att jag är sedd?

Exakt när drog den här känslan av obetydlighet in i mitt liv? När slutade jag tro på mitt eget värde? På att jag är bra, och fin och att jag duger, precis som jag är?
Har mitt eget förbannade grubblande gjort detta mot mig?
Eller missade jag något någonstans på vägen?

För ni vet, allt är precis som innan, fast någonting känns annorlunda. Allt är precis som det alltid varit. Fast lite knepigare.

Och jag försöker, jag försöker för allt vad jag är värd att vara stark. Att inte visa. Att lära mig hantera mina svackor...

Osynlighet

Special Skill: Invisibility
Rank: Elite
Level: 90
Difficulty: Hardcore

Lite så känner jag mig just nu. Som att alla ser rakt igenom mig, förbi mig. Som att jag inte blir sedd. Och det är en tomhet som gör ont. Så sjukt ont... Och jag har inte ord för att förklara det ordentligt heller. Jag blir bara matt... Så otroligt matt.

Jag går runt i en dvala av trötthet.

Jag hade tonvis med ord att skriva här från början. Men det rann visst ut i sanden.