"Kan jag lita på dig?
Med alla öppna sår?
Kan jag berätta allt om mig,
utan att du backar och hatar mig?
Om alla mina demoner,
dom som gör mig så trasig?
Om alla gånger jag valt,
att bli utnyttjad och bortslängd?
Om min rädsla för dina händer,
och alla hårda ord som finns?
Och om den där gången,
den som bränner på min näthinna?
Om mina tankar och känslor,
om mig, dig och allt?
Kan jag berätta allt om mig,
utan att du backar och hatar mig?
Om alla mina demoner,
dom som gör mig så trasig?
Om alla gånger jag valt,
att bli utnyttjad och bortslängd?
Om min rädsla för dina händer,
och alla hårda ord som finns?
Och om den där gången,
den som bränner på min näthinna?
Om mina tankar och känslor,
om mig, dig och allt?
Han lämnade mig sårad,
bortkastad och smutsig.
Med röd och blödande hud.
Med utsmetad mascara,
och trasiga kläder.
Kan jag lita på dig,
med allt det?
Kan du laga mig?"
Det är svårt.
Att vara ibland.
Att försöka se på sig själv med ögon utifrån. Ögon som ser mig på ett sätt jag aldrig kunnat förstå. Ett sätt som hugger lite i mig. För att jag inte kan förstå. Och hur ska man leva upp till den där bilden? Som liksom är så långt ifrån den jag är?
Man tror ganska länge, att allt bara blir bra, när man hittar något bra, något att leva för. Någon att finnas för. Något att göra med sig själv och något att inte göra.
Men någonstans vet man kanske också just det där som är på insidan. Som faktiskt skaver. Och som kommer komma fram när man är trygg, när man är lycklig. Det där som hugger lite i en yta man för länge sedan försökt lappa ihop. Om ni förstår? Eller ja. Ni behöver ju inte ens förstå egentligen.
Hursomhelst. Man blir äldre, man växer lite. Man funderar mera. Eller mindre. Spelar ingen roll. Man lever. Och känner och tänker och finns, på något vis i en konstig symbios med det där fula på insidan. Som skaver lite, som rispar lite. Man vill inte riktigt nå det. För det ska ju inte finnas längre. Man trodde ju att det skulle försvinna, så man låtsas helt enkelt inte om det när allt blivit bra. Eller bättre.
