Det här med ord..

Jag finner det lite lustigt, hur en mening kan betyda så olika saker för en beroende på vem som säger det.
Samma mening från 3 olika personer och en gör mig glad och fnittrig, en lämnar mig oberörd och den tredje gör mig rörd men inte mer än så.

----

Jag vart låg igår. Sådär låg som jag inte varit på väldigt, väldigt länge. Och det började klia i min kropp, på insidan av huden...
Det var första gången på ett tag som jag inte kunde somna ordentligt när jag sov hemma och jag antar att hunden kände av det för han höll sig i sin fåtölj tills 8 imorse.

Sedan dess har jag sovit av och till hela förmiddagen dock.

---

Jag vet inte riktigt varför jag skriver. Eller om vad jag vill skriva. Att sitta och skriva ner sina tankar så här hela tiden känns knepigt idag. Och överflödigt. Lite som att ge bort en bit av sig själv till några man inte vet vilka det är.

---

And still, feeling something at all makes me kind of glad.
A little on the inside.
I hjärtat, i själen.

I never even touched your lips

Så vem vaknar kl 7 på en lördag?

Jo, flickan som tydligen vaknat till liv igen...

Och jag insåg, att jag kramar på min hund, på samma sätt som han kramar på mig när jag vaknar.

"But I still never touch your lips"

Och ändå, längtar jag efter varje uns av smärta jag kan få. Som jag kan komma åt... Jag låter människor komma mig nära, för att såra mig. jag släpper in de där människorna som kommer göra mig illa. På insidan...

And I guess, that the touch of your lips, never will be mine.

Jag lever någorlunda igen, jag har lärt mig saker, jag inte kunde innan, om mig själv. Jag har vant mig vid saker som är... Annorlunda... Som är... Inte jag, fast jag.

And it's all about the marks, wich I carry with pride and love.

Det finns så mycket jag vill skriva.. Som jag önskar jag kunde skriva... Men jag vet inte riktigt... Jag har som tappat alla mina ord.. På nått vis

Och någon frågade mig om du var min.

Jag svarade med en axelryckning och ett "det är odefinierat".

För jag vet faktiskt inte vad vi är, vad vi varit eller kommer att kunna bli. Och jag är rädd. Så jag backar, stannar, stelnar och fryser.
Så förbannat rädd är jag.

"Vet du en sak?

Som jag tänkt på nu ett par dagar?

Vi pratar aldrig om kärlek.

Det är lite lustigt hur just den frågan som hänger i luften jämt,
aldrig riktigt blir formad till ord.
Utan som bara vilar lätt på tungspetsen,
som en blåsa när man äter citron...

Du vet vad jag menar va?

Jag önskar det var enkelt.
Och inte svårt.
Att det kunde vara sådär förbannat enkelt,
som det brukade vara,
innan jag insåg hur rädd jag är.

 Jag är så förbannat rädd att förlora dig, fast att du aldrig varit min."