Det är vad jag har i huvudet, som ekande ord från mig själv, till mig själv, om mig själv. Om mitt liv, hur situationen är. Vart jag är och hur jag är.
Jag försvarar med vassa klor och vrider mig om natten i smärtan på insidan, den som kommer för att jag inte inser att jag gör något dumt. Den som ger mig ångest och hemska idéer. Så jag vaggar mig in i någon sorts falsk acceptans.
Det är ångestfyllda mardrömmar, det är hoppfyllda andra drömmar, det är falska kärleksfulla drömmar.
Jag drömde att han sa att han älskade mig. Jag drömde det om och om igen.
Jag har insett att jag grubblar en hel del nu. Nästan jämt. Och mitt djävla minne... Jag satt och tänkte igenom mitt liv. Och jag insåg att jag minns allihopa. Varenda en av dem.
- Pojken med de isblå ögonen, som jag skulle kunnat gå genom eld och vatten för.
- J, som luktade en blandning av herrparfym och hash, som kallade mig katten.
- K som förändrade mitt liv. Den by far mest korkade människa jag stött på.
- Mannen som fördärvade mig, som slog mig gul och blå för något skäl han hittade på.
- Pojken som körde över mig, som aldrig växte upp.
- Karln jag trodde jag skulle leva resten av mitt liv med.
- Doc, hatade älskade doc, som kunde få mig att sukta och tråna fast jag var på andra sidan jorden.
- Och nu Han, P. Som jag inte vet hur jag klarat mig utan. Som magiskt lyckas både göra sönder mig och laga mig.
