Dag 4

Det är dödsvarmt och jag längtar hem... Som fan.
rummet vart städat idag, vilket jag var ganska oberedd på. :o men det är som sagt dödsvarmt ute.
men det vimlar av små kryp inne på rummet. Så jag får lite kli i kroppen... Ganska mycket kli faktiskt, det är inte skönt alls :(

Vattnet på hotellrummet är lite sådär. jättesvårt att få bra temperatur på det.. :(man blir antingen skållad eller så får man duscha kallt.

Det är lite trist men man får väl leva med det
Har lite halvdåligt internet med, men med jämna mellanrum går det i alla fall att surfa hahahah.

Saknar Joel mer och mer. Nu gör det liksom ont i kroppen...

Eftersom att internet-uppkopplingen är lite sådär kommer jag inte lägga upp bilder här förns jag kommit hem.

Drives me crazy

Jag vet inte vad jag vill skriva egentligen, jag har så mycket på insidan som vill ut. Så mycket ångest och panik. Så mycket skratt, lycka och livet.
Och det är klart, kanske borde jag känna mig smutsig, kränkt och inte våga. Men jag vill verkligen inte vara rädd. Jag tänker inte vara rädd! Jag vägrar vara rädd. Jag är en vuxen människa, jag har varit i helvetet och vänt, jag kan göra det här. Utan att dö. Utan att gå under. Jag vill inte vara rädd.


Jag vill skriva ut allt jag känner på insidan just nu, jag vill få ur mig den här bubblande paniken som sprider sig i mig, den där som rycker tag i mig och skakar mig vettlös. Som den som gör att jag inte vet åt vilket håll jag ska svänga.
Jag vet att jag fått en väg att gå, precis som alla andra människor ute i stora vida världen. Men jag tycks liksom alltid trampa utanför. Snubbla lite med ena foten och landa i ett dike vid sidan av. Trampar snett, gör fel, gör rätt? Gör rätt för mig? Jag vet inte... Nått är det iaf.

På återseende

Vakuum

Jag vandrar runt. I någon sorts underligt vakuum. Jag vill skrika högt, skrika luften ur mina lungor och skratta och dansa och skrika lite mer. Samtidigt vill jag gå ner under jorden, slippa allt tjat, allt gnäll, alla måsten, allt som tydligen ska göras!

Jag vill känna mig fri. Jag vill kunna gå ut och leva. Vara jag...

14 dagar

Nu har jag tränat hårt i 14 dagar. Tydligen syns det på mig att jag tränar. Jag har visst lyckats förändra min kropp en del på dessa 14 dagar.

Jag minskat ca 9 cm runt midjan och  jag känner att kroppen börjar bli tajtare =) Mina favoritjeans kommer jag i nästan helt utan problem igen. Så awesome.

Får tacka Fanny för tips till att börja köra med Tapout XT också ;D Jag alternerar med det och mina vanliga övningar. Jag menar, kan man egentligen få för mycket squats? ;)

Just nu är jag så trött dock, men det är jobbet. Man känner att det börjar sjunka in mera nu. Fast det är mycket så man blir ganska matt av det. Men men. Det blir säkert bra i slutändan...


Nu ska jag kila ner i tortyrkammaren (läs: källaren) för ett pass i competition core innan jag ska göra lite knäböj och sen duscha.

Heippa ;)

Här sitter jag

... och poppar lite punk i "lugn och ro".
Ska snart pallra mig iväg till jobbet för ett nattpass i Sumpan. Så jävla awesome, har fått mitt första riktiga fasta heltidsjobb <3

Annars så tränar jag och sliter. Känns som jag inte gör annat än att jobba eller träna :/ Har börjat springa också. Puuuh, kommer bli sååå bra när jag är klar, om jag nu någonsin blir klar. Blir man egentligen någonsin riktigt nöjd med sig själv?
Finns det inte alltid någonting man vill ändra på? Lite mindre lår, lite fastare bröst, lite fylligare läppar, lite bättre hy, plattare mage, mindre sladdrig hud osv. Det är ju alltid något man vill ändra, fixa. Ändra på....

Att sträva efter perfektion, en mänsklig grej? Jag har märkt det när jag tittar på Lennart ibland, att man skulle kunna "strama upp magen lite" eller få "ordning på gången"... Tack och lov är jag inte den som faktiskt utsätter Lennart för mer än att jag tänker det. Men ändå. Jag undrar om jag är ensam om att tänka så om min hund, eller om andra också tänker så ibland?

För han är ju perfekt, det ser ju vem som helst <3 Min underbara prins.

Sådär, nu var det ju ett väldans bra tag sedan jag bloggade, det har kommit mycket i vägen på senaste. Lennart lever och mår bra, har fått ner honom lite bättre i vikt nu igen, bara något kg kvar så är han i sjysst form, lite trist att det är så varmt bara så man inte kan träna så mycket som man vill.

Vad gäller mig så har jag just nu lite dåligt med jobb faktiskt, men har iaf 2 vikariat som är på inhopp. Det ena trivs jag jättebra med, älskar kunderna man går hem till och mina kollegor är väldigt trevliga och roliga. Ibland blir det lite kämpigt bara för man hinner inte alltid med allt man ska hinna med på den tiden man ska vara hos en kund. Men det är ett bra jobb med mycket motion haha.

Jo justja, jag hade ju kommit i form någorlunda, sedan kom vintern och så hade jag ett besök på vågen häromdagen. Så nu kör jag hårt igen. Varje dag ska det köras. För fan va jag gått upp. Får väl tacka min lyckliga stjärna för att jag iaf inte ser ut att väga så mycket som jag väger :D

Bildbomb från när Lennart fick leka med sin nya kompis Neo, under den leken kallades han tillomed väluppfostrad, det gjorde mig stolt i mattehjärtat:

Och så en bild på en typisk träningsdag för mig, ungefär sådär ser varje dag ut för mig nu, tränar till att börja med bara hemma för att få igång mig själv men jag och Han pratar om att skaffa oss varsitt gymkort så vi kan börja träna ordentligt :)
En del övningar byts ut och körs varannan eller var tredje dag, men kör minst 30 min på crosstrainern och går som minst 3 km på en promenad, beror lite på hur varmt det är och alltså hur långt Lennart orkar gå :)

Ett tag sen

Det var ett tag sedan jag skrev här. Har hänt en hel del sedan sist, och det har gått fort.
Fick börja på ett nytt jobb nästan direkt. Ett helt awesome jobb faktiskt. Kommer jobba dygn så sover på jobbet, och då jobbar jag var fjärde dygn. Helt okej schema faktiskt.

Joel har också fått jobb :)

Tyvärr har jag ett problem med Lennart, han fick ju opereras i början på januari för att han hade en konstig knöl. Den visade ingenting. Men... Nu har det visat sig att han har börjat få kala fläckar igen, så ska ringa och boka tid på måndag för skrap. Egentligen vill jag köra biopsi på en gång, men det är nog både svårt och riktigt obehagligt i pannan på honom.

LAS, men vad hjälper det mig?

Det är mycket som händer nu, jag vart varslad i fredags, men vet inte när jag jobbar mitt sista pass. Och ärligt talat, jag skiter i vilket, för nu, kära vänner ska ni få höra hur det kan vara, på andra sidan LAS.

Jag har jobbat åt ett företag i 10 månader, jag har fram till för 3 månader sedan ALLTID ställt upp som vikarie, jag har åkt och jobbat magsjuk, för att de inte hittar, orkar, pallar, tar sig tid att hitta en frisk vik.
Men i fredags, så väljer en nära vän till mig, och även min "chef" att smyga iväg medans jag då ska bli varslad av hans kollega, när han sedan kommer tillbaka, och tårarna rinner längs mina kinder, så tittar han inte på mig. Han hälsar inte ens.


I efterhand vet jag att varslingen har varit planerad i minst 1½ vecka, och de anställer ny personal. Som alla är vänner med samordnaren på arbetsplatsen.
Jag vart varslad för att det inte fanns timmar nog. Men det fanns ju tydligen timmar nog att anställa en ny person på 90% och en annan på 85%... Plus att de kan anställa en ny helgarbetare...

Sure, fine, jag skiter i vilket, de är backstabbin' bitches. Det som gör mig irriterad är att de ljög för mig, att de ljuger för mig. Att de inte ens kan säga NÄR jag ska sluta.... Eller om jag ens ska sluta...

Men eftersom min "chef" har valt ett nytt assistansbolag, så har jag inga rättigheter, fackansluten eller ej. Jag  kan bara finna mig i situationen, och göra det bästa av den, och ärligt. Det finns saker jag vet, som "chefen" borde tänkt på att jag vet.

Det som egentligen stör mig är, LAS i all ära, men hur hjälper det mig? Hur hjälper facket mig?