As he pinned her down with his weight and their eyes met, she realized, the balance had shifted and she now held the leash

Det var något i hans blick som fick henne att inse att hon helt plötsligt hade övertaget, fast att hennes händer var i ett av hans hårda grepp och hans kroppsvikt pressade hennes knä mot hennes bröstkorg. Och då såg hon det. Hur det som brukade gnistra hårt slog om till en mjuk nästan vek blick för en sekund innan han tog tillbaka kontrollen över sig själv.

Så insåg hon, att det är hon om är råttan och han som är katten. Det är han som jagar, strävar, greppar, längtar. Inte på samma sätt som hon. Utan på det där. Andra, djupare viset.

Och det är därför du springer, det är därför du håller hårt i dig själv. Spjärnar emot och springer så fort du får chansen, och det är både lättare och svårare nu, lättare, för att du faktiskt kan gå när du vill, svårare för att du vet att du stannar om jag ber dig och jag ber dig alltid. Eller jag säger bara, att jag inte håller med, jag knycker sådär lätt med nacken och säger "Det tycker jag inte alls", så du stannar. En stund till. En kyss, ett andetag. En halv evighet. Det är svårare att gå från någon man inte vill lämna, än att kasta ut någon man inte vill ska gå.

"Princess, visa allt som är du så ska jag knulla skiten ur dig sen"

Du säger att du lyssnar, att du kommer att lyssna, att du vill läsa, se och förstå. Och jag vill tro dig.. Jag blir helt varm på insidan när du rullar runt i min säng och dina ögon glittrar som diamanter, samtidigt som du flinar med ett självbelåtet leende och säger
"Princess, nu klarar du dig till nästa gång."
Eller så ler du, och säger något med äkta norrländsk dialekt
"Vad ska du bli när jag är Sveriges president?"

Och jag vet nu vad du vill. Att jag ska säga. Jag vet att du vill att jag ler, skämtar och svarar att när du förändrat världen, ska jag stå vid din sida och inte städa längre. Utan ägna mig åt att skriva.

Du rör inte vid mig på det sättet längre. På det där, fumliga krävande "jag måste ha dig nu"-sättet, utan du håller kontrollerat om mina handleder när du säger att du inte kommer smiska mig, piska mig eller knulla mig förns jag ber dig, bett dig, underkastat mig dig.

Så jag muttrar, jag gnäller och jag fnyser. För i samma sekund som jag blundar och drar djupt efter andan för att be dig, så känner jag hur dina fingertoppar smeker över mitt bröst och du hmm'ar, sådär som bara du kan göra.
Så jag kommer av mig, och ler mot dig, jag ser hur din blick vandrar upp över mina nyckelben, mot min hals och fastnar vid min mungipa. Så jag rodnar, du ler och jag ser upp på dig.

"Jag älskar när du hmm'ar"
"Princess, jag hmm'ar inte"

Och vi byter samtalsämne. För det är så vi funkar, vi dansar som katten runt het gröt. Vi pratar om hundar och om katter. Vi pratar om uppfostran och du flinar när jag förklarar vad alfa-rullning är. Innan jag ens hinner märka det känner jag den brännande känslan av din hud mot mig, din hand som greppar min nacken och du skrattar lågt till när du känner hur jag slappnar av och följer minsta rörelse.

Sen släpper du, och det ilar i mig, jag vill ha mer, jag vill ha dig, nu, i mig, på mig, kring mig... Och du lutar dig över mig, för att byta låt. Så vi byter samtalsämne. Igen. Jag andas tungt och hela rummet är blurrigt.
Vi pratar, jag pratar, du lyssnar, du avbryter och du rycker till när du kommer på dig själv. Och sen lutar du dig fram igen, och säger något som får min kropp att stelna och jag håller andan.
"Men hjärtat, det var ju inte som att jag friade. Ta det lite lugnt Princess"

Du uttalar det som att det var självklart att jag är Princess, och jag säger inget. Jag ler lätt och luktar på dig, andas in din nacke och jag känner hur du slappnar av i min famn när jag borrar ner min näsa i din hud och andas. Hur din hand mjukt kramar om mitt lår, och du har stora händer, jag har inte sett det förut, jag har inte känt det förut. Och du greppar mitt hår och lutar dig och mig bakåt. Och jag känner hur din bröstkorg bubblar av skratt. I samma sekund vrider du mitt huvud och säger något om feromoner innan du vänder så jag ligger på rygg under dig, med dina händer kring mina handleder. Som du sträcker upp över mitt huvud och jag ser hur det gnistrar till i dina ögon.
Du vill, min kropp reagerar instinktivt och jag stönar, du vill ju. TA PÅ MIG!

"Och hon ger frivilligt upp sina händer. Så Princess, visa allt som är du, så ska jag knulla skiten ur dig"
"Allt....? Alla mina... ord?"
"Absolut, kan du inte ge dig till mig, kan du ge allt som är du till mig."

Och jag förstår vad du menar. Så jag ler inte längre, jag spänner mina käkar och ser fundersamt på dig. För jag förstår. Jag förstår precis vad den här katt och råtta leken går ut på nu.

You make my inside bubble

Jag är inte känslig av mig, jag är faktiskt rent dålig på att hantera känslor. Du vet. Jag är sådär så jag helst inte ser när någon känner något jag inte förstår.
Men när du skriver om första gången du såg mig, om hur du kände och upplevde just det ögonblicket när jag kollade upp på dig och svara "Visst" med ett nonchalant tonläge (fast redan då hade du satt ett avtryck i mig...)... så bubblar det i mig. Och jag blir sådär, så det rycker i mina mungipor. Så där att jag... blir som en fnittrig fjortis. Och ja du gör det med mig. Mot mig, för mig. Och för det älskar jag dig lite. Sådär genuint på insidan älskar jag dig lite för det. Jag kommer aldrig säga det till dig, jag kommer aldrig erkänna för dig att du gör så med mig. Men så är det.
Och kanske är du lika skadad som jag. Kanske är vi menade att aldrig riktigt komma till skott. Men raring. En del av mig, kommer alltid, alltid alltid vara din och endast din.

Men just nu, underbara du, så driver du mig till vansinne, för du gör så att jag inte längre vet varken ut eller in. Du trampar runt i mitt huvud och välter mina välsorterade tankar, du lämnar fotspår av kaos efter dig. Kaos jag inte kan hantera längre. Som jag inte vet vad jag ska göra med... Kan du inte vara en ängel och bara ta ett djupt andetag och skriv vad du egentligen vill. Så att jag vet, så jag kan hantera det? För du, jag kan inte leka den här leken längre. Jag är trött på att spela det här spelet. Antingen så skippar vi lekar och spel och kör på. Eller så skiter vi i allt. Bollen ligger hos dig nu. Det är din inspark den här gången.

Jag tänkte på Dig idag.

Och igår, och i förrgår, och dagen innan det. Jag har tänkt på dig, varje dag, så länge nu att jag inte vet om det är minnen eller fantasi jag upplever när jag blundar längre.

Jag blir inte klok på dig, på mig, på oss? På vad vi är... inte är? På vad du vill och inte vill.. På vad jag vill och inte vill.
Kan du inte bara. Säga vad du vill ha från mig, så att jag kan sluta gå runt i det här vakuumet? För ärligt talat nu. Du får min kropp att klia, att svida, att skava av förvirring, ångest och ågren.

Du driver mig till vansinne. Och jag älskar det, fast jag hatar det. Och du får mig att vilja ha mer, att be om mer, att ständigt komma tillbaka efter mer.