Jag har för tillfället pausat det mesta i mitt liv.
Allt från socialt umgänge till min masochistiska person.
Inte för att jag inte vill hålla på med det utan för att jag måste andas.
Mitt liv är jobba, äta, sova och J.
Någon gång ibland snubblar jag ut för att umgås med pappa, i väntan på J.
Jag
har ingen ork kvar i mig när jag jobbat en vanlig vecka. Tom och
dränerad brukar jag slockna halvvägs in i lägenheten. Trött och
frustrerad på att livet ser ut som det gör. Jag och J snittar att vara
lediga typ 12 timmar samtidigt varje vecka numera vilket blivit en sån
otrolig omställning från att kunna ses varje dag.
Min roomie går
mig på alla mina nerver hemma, så till den grad att jag stänger av och
helst skulle vilja hugga sönder hans stämband. Det är tjat och gnat om
hans liv, hans problem, om städning och disk. Men inte en enda gång har
jag sett honom hålla i dammsugaren. Och inte en sekund andas han och
frågar hur jag mår i det stora alltet.
För nej, lilla Camilla ska ju bara duktigt finnas där som en klagomur till alla som skulle få för sig eller behöver prata.
Så
jag tar ut mina inre frustrationer i sadism och emotionellt
självplågeri. För finns det något jag alltid vet är det vart Han finns
och hur vi gladeligen plågar oss med minnen om vad vi en gång var och
kunnat bli. Så kan jag krypa in i min ångestbubbla av smuts och att
känna mig otrogen när jag fikat klart och vandrar hemåt.
---
Snart
torsdag och stoltheten i mig glöder lite när jag faktiskt tackade nej
till ett pass just den dagen. Jag behöver en dags tidsfrist från allt
just då. Mest för att jag ska vara vuxen och fixa bankkort, beställa
id-kort och ramla förbi läkaren.
Även jag behöver visst vara vuxen ibland.
