Det var något om att vissa människor helt enkelt passar ihop. Att de klickar, slår gnistor om. Och jag kan inte förstå.
Hur kan det vara så att det ska finnas bara en människa som är ens själsfrände? Har man bara en chans eller finns det flera? För det som händer i mig just nu är annorlunda och ovant. Jag känner hur jag slits mellan olika delar av mig själv. Den sidan av mig jag kan kontrollera, som inte säger det hon känner och tänker. Och den sidan som bara gör saker.
Och just nu, när jag har någon som jag tycker så otroligt mycket (nästan för mycket känns det som ibland) om, någon jag trivs med, som jag är tillgiven och vill ha kvar i mitt liv, någon som är bra för mig, som kan få mig harmonisk och lugn. Någon som kan få mitt blod att kännas som det är fyllt med kolsyra. Som luktar underbart, är varm och mysig och vet vart mina knappar sitter bara genom att läsa mig, någon som jag faktiskt kan umgås med.
Nu, nu kommer du krälande tillbaka och ber om mig, och vad förväntar du dig? Att jag ska hålla hårt om dig och säga att allt du gjort mot mig är förlåtet? Gå och hålla handen på stan, bli presenterad med något tacky smeknamn och flina generat när dina vänner ska hälsa? Jag är faktiskt ingen sak. Jag är inget man leker med. Eller jag är i alla fall inget du får leka med. Du har ingen rätt. Du har ingen som helst rätt att göra så. För vet du vad, jag har inget mer att säga dig, jag vill inte röra vid dig, jag vill inte att du rör vid mig.
Men tack, för att du i alla gav mig ett avslut. Ett riktigt avslut.
---
Och jag känner mig underligt ambivalent inför de närmsta 13 dagarna. Det är 14 dagar utan lek och mys, av saknad.
Men då har jag ju i alla fall tid att tänka igenom hur jag ska svara på det han frågade om. Så jag kommer nog på ett bra sätt att få fram det jag borde sagt när han tog upp frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar