Minnet av en beröring som bränns

Så hon satt där, på den kalla stentrappen med solen rakt i ögonen. Hon iakttog hunden som lekte i gräset och tog en klunk av sitt nästan kalla kaffe.

Hon klickade cigaretten och drog ett djupt halsbloss när ett minne blixtrade förbi. Ett minne som får blodet i hennes ådror att nästintill koka när hon känner smaken av mentol fylla hennes smaklökar och röken tränger sig ner i lungorna.
Hon suckar nöjt när hon återupplever just den där sekunden, när hans fingrar snuddar hennes läppar och hon hör orden, som nästan låter som en snyftning "Jag måste, för att han hatade det" och just den sekunden, känner hon hans fingertoppar snudda hennes hud och lämna en brännande känsla efter sig. Hon hör hans röst eka i huvudet och det känns nästan precis som att hans andra hand trevande ligger mot hennes lår och hon håller andan, för att leva kvar i minnet av ett svunnet ögonblick. Bara en sekund av brännande beröring, bara en halv evighet till av känslan där hans blick borrar sig rakt in i henne. En liten stund till när hon drar nästa bloss och håller röken inom sig tills lungorna värker för att inte missa fortsättningen på hur han lutar sig mot henne. Och hon känner hans värme, hur hennes kropp minns varenda uns av beröring och så suckar hon djupt igen och stirrar rakt fram i tomma intet. Hon återupprepar hans ord i sitt huvud, små små detaljer han berättat om sig själv. Saker han låter slinka fram mellan läpparna och hur hans blågröna ögon glittrar till när han ser hur hon kommer på just precis det. Att han gav upp en bit av sig själv till henne. Att han delger henne små detaljer som om hon löste ett mysterium. 

Hon ler lätt för sig själv. Och tänker på kallt glas mot ryggen när hon pressas upp mot ett fönster och hur hans andetag träffar hennes läppar i just den där sekunden. Den där som lovar en evighet som aldrig kommer. Och hur han smakar, en blandning av gårdagens whisky och mentol. Hur han bortförklarar sin modemiss med någon dålig ursäkt och hon flinar. 

Så stålsätter hon sig, skakar på huvudet för att bli av med alla bilder och reser sig upp. Hon tittar på hunden och tar ett sista bloss innan hon vemodigt går in. 

För det är ju precis så. Att minnen bara är minnen, och ett löfte om en evighet som aldrig kommer är bara ett löfte. 

Och minnen och löften kan man inte leva på. 

Sometimes when I see you, I hold my breath and, then I stand still, like a prey hiding from a predator.

Det händer, att jag ser dig gå på stan. Och jag ler lite för mig själv, när jag iakttar de där välbekanta stegen som alltid går ifrån mig. Jag suckar nöjt när jag kan följa konturen av ditt käkben medans jag står, nästan som fastfryst i marken för att jag inte kan låta bli att se, iaktta och vilja bli sedd.
Jag vet ju redan att du inte ser mig.
Jag vet ju redan att du försöker glömma.
Jag vet ju redan att jag inte behöver låtsas.

För underbara underbara du, det finns inte längre några konturer på bitarna i vårt pussel, vi har varsamt, från varsitt håll slipat ner kanterna så att alla bitar är likadana, och hur lägger man egentligen ett blankt pussel utan rätt sorts kanter?
Jag tror att det är dags, att du tar tillbaka hörnbitarna du lämnat hos mig. För hur jag än vrider och vänder på mig, så blir jag aldrig ambitiös nog för att räcka, och jag blir aldrig spännande nog för att du ska kämpa..
Jag är fast i att vara ditt våp som du kan springa till när inget annat känns lika kul som att peta runt i min hjärna...

---

Så jag lyssnar på vår låt, och jag inser, att jag aldrig haft så rätt som när jag valde den låten till dig.