Så enkla ord, hur kan det ens anses att han har rätt att bli det när han inte kom till mig. Hur ska det vara rättvist att jag mår dåligt för att något jag inte kunde rå för hände?
Men pappa är säkert besviken....
Och ja, jag älskar min pappa, jag vill inte göra honom besviken. Men sen när har hans besvikelse över att jag inte dyker upp betytt mer än alla gånger jag väntat?
Jag är nämligen väldigt säker på att jag inte valde att födas, jag valde inte mina föräldrar och jag valde tamigfan inte att avguda en människa som det emellanåt känns som han inte bryr sig.
Men det är fint, berätta för mig igen om hur han blir besviken för att något hände som gjorde att jag inte kunde komma, berätta igen hur jag gör någon besviken för att jag försöker att inte rasera hela min värld.... när jag inte ens fick ett "jag kan inte komma" som svar på min inbjudan till min födelsedag...
Kör ner det i halsen på mig, att jag är en dålig dotter, att jag inte kan värdera vad som är viktigt....
Speciellt när du inte ens var där när jag växte upp. När du inte såg hela sidan av hur jag växte upp..
Men ja, tvångsmata mig med hur dålig jag är, vilken besvikelse jag är.
