Han: Jag kom för att vara med dig
Hon: Men du var inte med mig på riktigt
Han: Men jag ville det.
Hon: Det räcker inte...



Att älska någon, gör ibland ont.

Saknad

Jag saknar Terror idag. Saknar väldigt mycket.
Jag gråter över Terror idag. För att det gör ont i mig. Jag ser. Men jag vill inte se. Jag försöker att inte göra det. Men idag får allt mig att tänka på Terror.



Jag äcklas lite. Av folk i allmänhet. Och jag har en klump i magen. Det är 12 dagar kvar till Julafton. Det är ingen snö. Jag skulle ha varit hos Joel. Men eftersom att Therese (Joels kusins kvinna) är allergisk mot Lemmy och dessutom är gravid (så hon kan inte ta allergi medicin) så måste jag fixa hundvakt. Och jag tror inte mamma kommer ställa upp. Det innebär att jag kommer spendera julafton i min lägenhet eller hos mor. Det känns lite sådär.

Men det är inte det som gör att jag äcklas av människor, det som äcklar mig har med helt andra saker att göra. Jag kan inte för mitt liv förstå mig på falskspelet som många håller på med. Att sitta och smutskasta personer. Till höger och vänster, att uttala sig om saker utan att ha all fakta. Och sedan försöka hålla de "vänner" man talat illa om, om ryggen och trösta dem, vad fan är det om?

Ojsan

Har haft fullt upp så helt glömt bort bloggen (A) Inte alls typiskt mig va? HAHA Jag är otroligt dålig på att komma ihåg mina bloggar.
Speciellt så här i flyttning och när jag umgås med älskade.

Ja, som sagt, flyttade in i min lägenhet förra helgen, sov första natten där i lördags med älskling. Sen han kvar till på tisdagen då han övertalade mig (genom rent och skärt fusk) att åka med hem till honom och ja, här är jag ännu.

Ska se om jag (alternativt vi) åker hem till mig nått i helgen eller hur det blir. Jag borde dock verkligen försöka komma på hur jag ska fylla i mitt dumma FK-papper. Och fixa folkbokföringen. Jädrar.

Let it be

Nej, jag orkar verkligen inte längre. Sitta och hålla skenet uppe medans ni spyr galla över allt som är jag. Är det verkligen så svårt att låta bli att lägga er i hur jag lever mitt liv?
Jag gör mina val mycket medvetet...
Jag har bara tröttnat på att aldrig få vara jag. Säga vad jag vill. Tycka vad jag vill eller känna som jag vill utan att någon står där med pekpinnen, är det så svårt att acceptera?