På botten

Jag har för tillfället pausat det mesta i mitt liv.
Allt från socialt umgänge till min masochistiska person.
Inte för att jag inte vill hålla på med det utan för att jag måste andas.

Mitt liv är jobba, äta, sova och J.
Någon gång ibland snubblar jag ut för att umgås med pappa, i väntan på J.
Jag har ingen ork kvar i mig när jag jobbat en vanlig vecka. Tom och dränerad brukar jag slockna halvvägs in i lägenheten. Trött och frustrerad på att livet ser ut som det gör. Jag och J snittar att vara lediga typ 12 timmar samtidigt varje vecka numera vilket blivit en sån otrolig omställning från att kunna ses varje dag.

Min roomie går mig på alla mina nerver hemma, så till den grad att jag stänger av och helst skulle vilja hugga sönder hans stämband. Det är tjat och gnat om hans liv, hans problem, om städning och disk. Men inte en enda gång har jag sett honom hålla i dammsugaren. Och inte en sekund andas han och frågar hur jag mår i det stora alltet.

För nej, lilla Camilla ska ju bara duktigt finnas där som en klagomur till alla som skulle få för sig eller behöver prata.

Så jag tar ut mina inre frustrationer i sadism och emotionellt självplågeri. För finns det något jag alltid vet är det vart Han finns och hur vi gladeligen plågar oss med minnen om vad vi en gång var och kunnat bli. Så kan jag krypa in i min ångestbubbla av smuts och att känna mig otrogen när jag fikat klart och vandrar hemåt.

---

Snart torsdag och stoltheten i mig glöder lite när jag faktiskt tackade nej till ett pass just den dagen. Jag behöver en dags tidsfrist från allt just då. Mest för att jag ska vara vuxen och fixa bankkort, beställa id-kort och ramla förbi läkaren.
Även jag behöver visst vara vuxen ibland.

Skäl att stanna kvar

Så intensivt.

Vi möts på en torsdag, vi går för att äta och jag bjuder stolt. Vi vandrar långsamt genom staden, nära men inte för nära. Och så stannar han upp och ser på mig.

"Sover du hos mig inatt?"

"Ja, om jag får...?"

"Alltid, förutom min dotter är du den enda som gör mig lycklig."

Jag rodnar, han rodnar och vi står stilla en kort stund..

"Men.. Då... Uhm.. Måste vi handla." Jag stammar och börjar gå mot konsum, han följer så enkelt, jag ger honom korgen och lastar ner vad jag tycker vi behöver.

Glass.

Grädde.

Sylt.

Ägg.

Mjölk.

För man kan inte göra pannkaksfrukost utan pannkakor.

Jag känner mig fnittrig när han tar upp sin telefon för att ringa vännen han egentligen skulle ha träffat. Lyssnar halvt på vad han säger och håller andan när han kallar mig för sin käresta. Det brukar vara konstant förnekelse om vad vi är i vanliga fall. Vi stannar på nästa anhalt och plötsligt ler han igen.

"Det är okej om han kommer förbi en sväng ikväll va? Han är gräsänkling och vi kan kasta lite pil."

"Mmmh, annars hade jag sagt något redan när du sa det till honom." Fast ärligt talat hade min hjärna inte registrerat att han bjöd över någon.

Kvällen blir trevlig, några öl, lite glögg (årets smak är med mango såatteh), grabbarna kastar pil. Jag står för att spela musiken och vi skrattar. Fast jag försöker att hålla mig i bakgrunden.

Det är nu det blir jobbigt, vännen går och plötsligt sitter jag gränsle över honom och han ser mig allvarligt i ögonen. Frågor om vad jag känner och vill, små anklagande ord om min tystnad. Han granskar varje reaktion i min kropp och jag spänner mig.

Han släpper taget och jag skyndar mig som en skrämd katt ut på balkongen för att hämta andan.

Vad hände? Nyss var jag hans käresta, nyss kunde han rita sitt namn på mitt lår. Nyss var han min så länge jag ville ha honom.

---

Han somnar tillslut, han somnar med huvudet mot min bröstkorg och jag njuter av att känna hans värme mot mig, hans hud under mina trötta ömma händer. Så småningom somnar även jag, sittandes med mina armar om honom. 

Och sen är det plötsligt fredag. Jag försover mig. Skyndar till affären och lämnar honom ensam vid frukostbordet med ett lätt "jag kommer snart tillbaka".

Och resten av dagen iakttar jag honom när han tvättar, dammsuger, städar, fixar och sedan tvärslocknar. Resten av den natten har jag redan skrivit om.

Och lördagen går långsamt, vi går och handlar, vi följer våra rutiner, och så tänkte vi lägga oss i tid... Han somnar, för mig går klockan... Sakta, sakta och så är den 8.

"Är du vaken?" mumlar han nyvaket i min nacke.

"Mhhm, inte sovit ännu."

Söndagen går, vi går ut och går. Samma varv som varje söndag, förutom att jag följer med honom hem igen. Film, middag och så sover dottern.

Serier, kel och krypa ner för att sova.

---

Jag gnyr och gnäller lite.

"Man kanske skulle runka..." och jag vet att han egentligen menar att jag borde runka av honom.

"Gör så du." flinar jag mot honom och vänder suckandes ansiktet mot filmen.

"Mmh så skönt, men vore skönare om någon annan gjorde det." flämtar han.

"Tyvärr är du för långt bort så jag når inte." retas jag.

Det går några minuter, 3 kanske. Eventuellt 4.

"Åh, jag fantiserar att det är du som gör det." ett bedjande stön.

"Ja, du vet, än så länge är jag inte fastkedjad, och inte du heller så vi kan flytta oss så jag når." jag vänder mig leende med kåtglansig blick mot honom.

Viss ommöblering av oss och så ligger jag med hans kuk i min hand och hans hand på min rumpa. Jag blir ju egentligen bara kåtare av det här, men stunden är för hans njutning just nu. Jag vill fokusera på honom och vrider mig undan när han flyttar sin hand mot min fitta.

Och plötsligt går det fort, han flyttar sig smidigt undan. På vad som känns som en millisekund hinner han klä av både sig själv och mig. Som om det var magi står jag naken, svankandes upptryckt mot soffans ryggstöd med honom i mig.

"Snuskfröken. Det vore ju elakt om inte du fick något också" väser han bakom mig precis när han lägger sin hand över min mun.

---

Så är det måndag, han har somnat för en halv evighet sedan. Jag har fortfarande inte sovit. För jag är vaken. Jag smuttar på mitt te, lyssnar på hans snarkande, vinkar av hans dotter till skolan, smeker honom lätt vid nacken när han verkar ha mardrömmar.

Emellanåt vaknar han till och ser nyvaket på mig och frågar om jag är vaken.

Enda jag kan svara är att jag inte somnat ännu.

Men det är mina skäl att stanna kvar <3

Han blev säkert också besviken...

Så enkla ord, hur kan det ens anses att han har rätt att bli det när han inte kom till mig. Hur ska det vara rättvist att jag mår dåligt för att något jag inte kunde rå för hände?

Men pappa är säkert besviken....
Och ja, jag älskar min pappa, jag vill inte göra honom besviken. Men sen när har hans besvikelse över att jag inte dyker upp betytt mer än alla gånger jag väntat?
Jag är nämligen väldigt säker på att jag inte valde att födas, jag valde inte mina föräldrar och jag valde tamigfan inte att avguda en människa som det emellanåt känns som han inte bryr sig.

Men det är fint, berätta för mig igen om hur han blir besviken för att något hände som gjorde att jag inte kunde komma, berätta igen hur jag gör någon besviken för att jag försöker att inte rasera hela min värld.... när jag inte ens fick ett "jag kan inte komma" som svar på min inbjudan till min födelsedag...
Kör ner det i halsen på mig, att jag är en dålig dotter, att jag inte kan värdera vad som är viktigt....

Speciellt när du inte ens var där när jag växte upp. När du inte såg hela sidan av hur jag växte upp..

Men ja, tvångsmata mig med hur dålig jag är, vilken besvikelse jag är.

Jag gör den här saken, där jag söker ouppmärksamhet.
Jag försöker vara så osynlig och värdelös jag kan. För att inte bli sedd, av människor som verkligen inte vill se mig...

Så jag gör den där dumma grejen, där jag försöker vara någon jag inte är. Anpassar mig efter något som är norm... För att var osedd...

Allt är precis som det ska. Det är precis som förr

Det känns ännu, och allt påminner om något som gått förlorat.
Och det känns som att det är jag som gjort det så.
Det var inte jag som sa stopp, så varför tar jag på mig
hela skulden?
Varför anklagar jag mig själv?

Är jag så otroligt jobbig att leva med att alla ger upp?
Kräver jag för mycket?
Tar jag för stor plats?
Är jag så hemsk?

Det måste ju vara mig det är fel på, eftersom alla ger upp.
Och på samma sätt.

Smutsen gnider sig in i mig, i mitt hjärta. Rakt in på
djupet. Och det kliar. Paniken river och klöser i mig, så
att det syns i mina ögon, och jag skakar okontrollerat.
Min insida värker när jag ler och försöker att låtsas som
ingenting, som att inget hänt.
Men jag jag kan inte låtsas längre, det gör ont, hela tiden,
dygnet runt.
Och orden ekar i mitt huvud. Ord om vänner, lycklig, anpassning
och sex. Det blandar sig med smutsen, med smärtan, med ilskan
och avsmaken.

Så jag analyserar och försöker räkna ut vart det gick fel,
när jag gjorde fel och hur jag kan ha förtjänat den här
smärtan och skammen. All denna ångest och att så lätt
kunna bytas ut mot något nyare, något roligare, något
friskare och mer balanserat. Någon vanligare.
För något måste jag ju ha gjort, annars skulle inte alla som
någonsin varit mina personer bara resa sig upp och gå med
samma ord.
Samma sorgsna ögon som ser på mig när hela min värld brister
och jag gråtandes faller ner i ett mörkt hål innan jag stänger av.

Och ändå, jag reser på mig, sträcker på ryggen och låser in mina
tårar. Jag rättar till mitt påklistrade leende tills det ser
äkta ut, justerar tonläget i min röst tills smärtan inte längre
går att höra.
Och så stänger jag av och låtsas som att ingenting hänt och att
allt är som vanligt, precis som det alltid varit.
Precis som det ska vara.

"Det går över"

Det är vad jag har i huvudet, som ekande ord från mig själv, till mig själv, om mig själv. Om mitt liv, hur situationen är. Vart jag är och hur jag är.

Jag försvarar med vassa klor och vrider mig om natten i smärtan på insidan, den som kommer för att jag inte  inser att jag gör något dumt. Den som ger mig ångest och hemska idéer. Så jag vaggar mig in i någon sorts falsk acceptans.

Det är ångestfyllda mardrömmar, det är hoppfyllda andra drömmar, det är falska kärleksfulla drömmar.

Jag drömde att han sa att han älskade mig. Jag drömde det om och om igen.

Jag har insett att jag grubblar en hel del nu. Nästan jämt. Och mitt djävla minne... Jag satt och tänkte igenom mitt liv. Och jag insåg att jag minns allihopa. Varenda en av dem.

- Pojken med de isblå ögonen, som jag skulle kunnat gå genom eld och vatten för.
- J, som luktade en blandning av herrparfym och hash, som kallade mig katten.
- K som förändrade mitt liv. Den by far mest korkade människa jag stött på.
- Mannen som fördärvade mig, som slog mig gul och blå för något skäl han hittade på.
- Pojken som körde över mig, som aldrig växte upp.
- Karln jag trodde jag skulle leva resten av mitt liv med.
- Doc, hatade älskade doc, som kunde få mig att sukta och tråna fast jag var på andra sidan jorden.
- Och nu Han, P. Som jag inte vet hur jag klarat mig utan. Som magiskt lyckas både göra sönder mig och laga mig.

Bortglömd, bortprioriterad eller bara inte värd tiden?

Ibland känns det som att jag är bortvald. Som att det inte syns att jag plågas av att inte ens få en liten del. Som att han glömt bort att jag också behöver det.

Som att det inte är viktigt att tillgodose mina behov längre. Som att jag bara är i vägen och tar upp massa av hans värdefulla tid.
Eller som att han tycker att jag ska vara nöjd med lite smärta emellanåt.

Men jag behöver mer, jag behöver bindas fast och slås ordentligt, jag behöver bli knullad vettlös eller nära inpå, sen behöver jag närheten och kärleken.

---

Frustration... Som gnager, svider och sliter i mig. En abstinens som plågar mig och gör mig gråtfärdig.
Som får min insida att vilja kräkas och slå sönder sig själv. Som gör mig trotsig och uppkäftig, elak och orättvis. Som klagar för klagandets skull utan att faktiskt uttrycka direkt vad som är fel.
För sån är jag.
Alexitymi

You bring me memories

Och jag minns ännu.
Hur fingrar rörde orörd hud.
Hur rösten penetrerade mitt inre.
Jag minns hur du luktade.
Vad du hade på dig.

Jag minns ännu hur du rörde vid mig.
Hur en del av mig drogs till dig,
när du rörde mig.
Hur en annan del stelnade och chockerades.
Hur lätt du förförde min hjärna.

Och jag minns fortfarande.
Klackar i lera.
Fnitter om färgglada hus.
Försening och förvirring.
Att vara följsam en främling.

Jag minns hur det kändes.
Som att vi känt varandra för alltid.
Hur jag öppnade och släppte in.
Hur jag stammade.
Fnittrade och rodnade när du såg rakt in i mig.

Och jag undrar lite för mig själv.
Om det alltid kommer vara så.
Att jag minns.
Hur du luktar.
Hur du känns.
Hur du får mig att känna mig.

Jag försöker så mycket jag kan.

Och idag är jag mig själv igen. Men när tystnaden sänker sig i rummet. När ljuset brunnit ut, vattnet är slut och jag ser hur något blinkar på någon av alla sidor.

Så släpper muren och jag vill sjunka ner på knä, jag vill skrika och klösa sönder mig själv. Jag vill rycka hjärtat ur min bröstkorg och spotta på det. Men det enda som händer är tomma, kalla tårar som strömmar ner för mina kinder, som lämnar blöta fläckar på mitt lakan. Mina kinder hettar av något jag inte kan förklara. Det kommer inga ljud, inga snyftningar, inget snörvel. Bara tomma, tysta tårar.

Och jag vill ha en famn att krypa upp i.
Jag vill att någon tar tag i mig och säger åt mig att skärpa mig.
Att någon smeker min rygg och säger att det går över.

Men jag vet inte om det går över. Om smärtan, sorgen, plågan och tårarna någonsin går över.

Det är som att hela mitt inre håller på att ta död på mig, av tomhet, saknad, känslor? Av frustration, irritation och av att allt hela tiden står stilla.

Och det är lätt att resa sig upp, att sätta på ett sånt där fint leende, som ingen ser igenom. Att låtsas  som att allt är precis som det ska vara.
För jag vill inte vara den som tar plats. Som kräver plats.

Men jag vill skrika, bråka, trotsa, skälla, gråta och slåss. Jag vill rivas och bitas till käkarna gör ont och tills jag förtjänar vartenda slag jag får tillbaka. Jag vill sätta ner fötterna som en trotsig tonåring och vägra. Göra fel, och strejka.

Jag vill ställa mig på ett torg och bli sedd. Jag vill att någon ser mig. Plockar upp mig och stryker håret ur mitt ansikte.

Men mest av allt. Vill jag känna smärta, som borrar sig in i min kropp, som får mig att svettas, gråta, och dra mig undan.

Men det är hundra frågor utan svar.
Varför ska jag ge bort något, som ändå fås av andra?
Varför skulle det viljas ha från mig, när andra kan ge det?
Och varför känner jag mig så osynlig, när jag vet att jag är sedd?

Exakt när drog den här känslan av obetydlighet in i mitt liv? När slutade jag tro på mitt eget värde? På att jag är bra, och fin och att jag duger, precis som jag är?
Har mitt eget förbannade grubblande gjort detta mot mig?
Eller missade jag något någonstans på vägen?

För ni vet, allt är precis som innan, fast någonting känns annorlunda. Allt är precis som det alltid varit. Fast lite knepigare.

Och jag försöker, jag försöker för allt vad jag är värd att vara stark. Att inte visa. Att lära mig hantera mina svackor...

Osynlighet

Special Skill: Invisibility
Rank: Elite
Level: 90
Difficulty: Hardcore

Lite så känner jag mig just nu. Som att alla ser rakt igenom mig, förbi mig. Som att jag inte blir sedd. Och det är en tomhet som gör ont. Så sjukt ont... Och jag har inte ord för att förklara det ordentligt heller. Jag blir bara matt... Så otroligt matt.

Jag går runt i en dvala av trötthet.

Jag hade tonvis med ord att skriva här från början. Men det rann visst ut i sanden.