As he pinned her down with his weight and their eyes met, she realized, the balance had shifted and she now held the leash

Det var något i hans blick som fick henne att inse att hon helt plötsligt hade övertaget, fast att hennes händer var i ett av hans hårda grepp och hans kroppsvikt pressade hennes knä mot hennes bröstkorg. Och då såg hon det. Hur det som brukade gnistra hårt slog om till en mjuk nästan vek blick för en sekund innan han tog tillbaka kontrollen över sig själv.

Så insåg hon, att det är hon om är råttan och han som är katten. Det är han som jagar, strävar, greppar, längtar. Inte på samma sätt som hon. Utan på det där. Andra, djupare viset.

Och det är därför du springer, det är därför du håller hårt i dig själv. Spjärnar emot och springer så fort du får chansen, och det är både lättare och svårare nu, lättare, för att du faktiskt kan gå när du vill, svårare för att du vet att du stannar om jag ber dig och jag ber dig alltid. Eller jag säger bara, att jag inte håller med, jag knycker sådär lätt med nacken och säger "Det tycker jag inte alls", så du stannar. En stund till. En kyss, ett andetag. En halv evighet. Det är svårare att gå från någon man inte vill lämna, än att kasta ut någon man inte vill ska gå.