Crash boom bang, när man ramlar och slår sig hårt behöver man plåster

När man har tappat allt man trodde att man var.
Så står plötsligt någon där, någon man inte riktigt vet hur man träffade.
När man träffade personen, eller hur den kunde bli så viktig.

En så central del av ens liv att man helt kom av sig.
Att man går runt och har personen i huvudet dag ut.
Och dag in, natt ut, och natt in.

---

Nu har jag två sådana personer i mitt liv.


Min underbara älskade pärla.
Hur kan jag någonsin förklara för dig hur viktig du är.
Hur tacksam jag är.
Och att jag inte överlever utan dig.
Jag behöver dig.
Varje dag, varje natt.
Tills tiden tar slut.
Min underbara iza <3

---

Underbara hjärtat.
Du som gör mig mållös.
Dig jag kan krama på.
Dig jag vill kramas med.
Kanske är det omständigt och knepigt,
det här med mina ord.
Och kanske borde jag lära mig.
Kanske borde jag våga.

Samtidigt som hela mitt jag skriker "Ja!!"
Så är det enda jag kan tänka:
"Tänk om" när min röst stakar sig.

Och jag borde nog säga det,
rakt ut till ditt ansikte.
Så borde jag kunna säga det.
Men jag är, som du vet.
Så förbannat rädd för att förlora dig.