Det känns ännu, och allt påminner om något som gått förlorat.
Och det känns som att det är jag som gjort det så.
Det var inte jag som sa stopp, så varför tar jag på mig
hela skulden?
Varför anklagar jag mig själv?
Är jag så otroligt jobbig att leva med att alla ger upp?
Kräver jag för mycket?
Tar jag för stor plats?
Är jag så hemsk?
Det måste ju vara mig det är fel på, eftersom alla ger upp.
Och på samma sätt.
Smutsen gnider sig in i mig, i mitt hjärta. Rakt in på
djupet. Och det kliar. Paniken river och klöser i mig, så
att det syns i mina ögon, och jag skakar okontrollerat.
Min insida värker när jag ler och försöker att låtsas som
ingenting, som att inget hänt.
Men jag jag kan inte låtsas längre, det gör ont, hela tiden,
dygnet runt.
Och orden ekar i mitt huvud. Ord om vänner, lycklig, anpassning
och sex. Det blandar sig med smutsen, med smärtan, med ilskan
och avsmaken.
Så jag analyserar och försöker räkna ut vart det gick fel,
när jag gjorde fel och hur jag kan ha förtjänat den här
smärtan och skammen. All denna ångest och att så lätt
kunna bytas ut mot något nyare, något roligare, något
friskare och mer balanserat. Någon vanligare.
För något måste jag ju ha gjort, annars skulle inte alla som
någonsin varit mina personer bara resa sig upp och gå med
samma ord.
Samma sorgsna ögon som ser på mig när hela min värld brister
och jag gråtandes faller ner i ett mörkt hål innan jag stänger av.
Och ändå, jag reser på mig, sträcker på ryggen och låser in mina
tårar. Jag rättar till mitt påklistrade leende tills det ser
äkta ut, justerar tonläget i min röst tills smärtan inte längre
går att höra.
Och så stänger jag av och låtsas som att ingenting hänt och att
allt är som vanligt, precis som det alltid varit.
Precis som det ska vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar