Jag gör den här saken, där jag söker ouppmärksamhet.
Jag försöker vara så osynlig och värdelös jag kan. För att inte bli sedd, av människor som verkligen inte vill se mig...

Så jag gör den där dumma grejen, där jag försöker vara någon jag inte är. Anpassar mig efter något som är norm... För att var osedd...

Allt är precis som det ska. Det är precis som förr

Det känns ännu, och allt påminner om något som gått förlorat.
Och det känns som att det är jag som gjort det så.
Det var inte jag som sa stopp, så varför tar jag på mig
hela skulden?
Varför anklagar jag mig själv?

Är jag så otroligt jobbig att leva med att alla ger upp?
Kräver jag för mycket?
Tar jag för stor plats?
Är jag så hemsk?

Det måste ju vara mig det är fel på, eftersom alla ger upp.
Och på samma sätt.

Smutsen gnider sig in i mig, i mitt hjärta. Rakt in på
djupet. Och det kliar. Paniken river och klöser i mig, så
att det syns i mina ögon, och jag skakar okontrollerat.
Min insida värker när jag ler och försöker att låtsas som
ingenting, som att inget hänt.
Men jag jag kan inte låtsas längre, det gör ont, hela tiden,
dygnet runt.
Och orden ekar i mitt huvud. Ord om vänner, lycklig, anpassning
och sex. Det blandar sig med smutsen, med smärtan, med ilskan
och avsmaken.

Så jag analyserar och försöker räkna ut vart det gick fel,
när jag gjorde fel och hur jag kan ha förtjänat den här
smärtan och skammen. All denna ångest och att så lätt
kunna bytas ut mot något nyare, något roligare, något
friskare och mer balanserat. Någon vanligare.
För något måste jag ju ha gjort, annars skulle inte alla som
någonsin varit mina personer bara resa sig upp och gå med
samma ord.
Samma sorgsna ögon som ser på mig när hela min värld brister
och jag gråtandes faller ner i ett mörkt hål innan jag stänger av.

Och ändå, jag reser på mig, sträcker på ryggen och låser in mina
tårar. Jag rättar till mitt påklistrade leende tills det ser
äkta ut, justerar tonläget i min röst tills smärtan inte längre
går att höra.
Och så stänger jag av och låtsas som att ingenting hänt och att
allt är som vanligt, precis som det alltid varit.
Precis som det ska vara.

"Det går över"

Det är vad jag har i huvudet, som ekande ord från mig själv, till mig själv, om mig själv. Om mitt liv, hur situationen är. Vart jag är och hur jag är.

Jag försvarar med vassa klor och vrider mig om natten i smärtan på insidan, den som kommer för att jag inte  inser att jag gör något dumt. Den som ger mig ångest och hemska idéer. Så jag vaggar mig in i någon sorts falsk acceptans.

Det är ångestfyllda mardrömmar, det är hoppfyllda andra drömmar, det är falska kärleksfulla drömmar.

Jag drömde att han sa att han älskade mig. Jag drömde det om och om igen.

Jag har insett att jag grubblar en hel del nu. Nästan jämt. Och mitt djävla minne... Jag satt och tänkte igenom mitt liv. Och jag insåg att jag minns allihopa. Varenda en av dem.

- Pojken med de isblå ögonen, som jag skulle kunnat gå genom eld och vatten för.
- J, som luktade en blandning av herrparfym och hash, som kallade mig katten.
- K som förändrade mitt liv. Den by far mest korkade människa jag stött på.
- Mannen som fördärvade mig, som slog mig gul och blå för något skäl han hittade på.
- Pojken som körde över mig, som aldrig växte upp.
- Karln jag trodde jag skulle leva resten av mitt liv med.
- Doc, hatade älskade doc, som kunde få mig att sukta och tråna fast jag var på andra sidan jorden.
- Och nu Han, P. Som jag inte vet hur jag klarat mig utan. Som magiskt lyckas både göra sönder mig och laga mig.

Bortglömd, bortprioriterad eller bara inte värd tiden?

Ibland känns det som att jag är bortvald. Som att det inte syns att jag plågas av att inte ens få en liten del. Som att han glömt bort att jag också behöver det.

Som att det inte är viktigt att tillgodose mina behov längre. Som att jag bara är i vägen och tar upp massa av hans värdefulla tid.
Eller som att han tycker att jag ska vara nöjd med lite smärta emellanåt.

Men jag behöver mer, jag behöver bindas fast och slås ordentligt, jag behöver bli knullad vettlös eller nära inpå, sen behöver jag närheten och kärleken.

---

Frustration... Som gnager, svider och sliter i mig. En abstinens som plågar mig och gör mig gråtfärdig.
Som får min insida att vilja kräkas och slå sönder sig själv. Som gör mig trotsig och uppkäftig, elak och orättvis. Som klagar för klagandets skull utan att faktiskt uttrycka direkt vad som är fel.
För sån är jag.
Alexitymi