Until the day I die

Jag vet att det är rörigt.
Att allt som händer med mig, i mig, runt mig är rörigt. Jag önskar jag kunde säga att allt är helt perfekt. Men ärligt talat? Det som händer i mitt huvud just nu. Det som sliter och rycker i mig just nu. Det är inte perfekt. Det är kaos och upp och ner.
Men det är nödvändigt, det är viktigt, jag måste göra det här. Jag måste ta steget och djupdyka. Jag måste lära mig, mig själv igen. Jag måste utforska mig själv. Och bli jag igen.

Det är inte vackert, det finns inget djupt i det hela. Mer än att jag ska bli jag... Jag måste ta tillbaka det där jag pulat undan i små "lådor" i min hjärna. Bryta upp låsen och släppa ut allt. Jag måste lära mig vart alla mina knappar sitter, jag måste tänja på mina gränser och återfå mig. Så att jag kan resa mig upp en dag och säga "Det här, det är jag. Det är jag som jag vill vara." utan att behöva se bort.

Jag vet, jag ser bort, jag ser ner. Jag stammar, jag rodnar och jag tystnar. Jag vet det. Jag vet att du vet att jag vet. Så varför inte bara släppa det? Varför greppa mina handleder och se rakt igenom mitt inre? Du vet ju redan att jag inte kan ge dig ett svar.

Bjuder på lite bilder jag hittade på internet:

Det är inte det att jag ignorerar dig, jag har bara nerverna på utsidan av kroppen och vet inte vad jag ska säga.

It's magical.
Helt otroligt magiskt. Att du så lätt kan göra så. Bryta dig in genom den smalaste springa i min försvarsmur och bara rasera allt jag kämpat för så länge. Ja Herr Å, jag pratar om dig, med dig, till dig. Snälla låt mig vara. Jag vill inte ha dig här. Vill inte ha dig i mig, hos mig, med mig. Jag vill, för en gångs skull, göra mina val i livet utan att ha din röst ekandes i mitt bakhuvud, hånande, skrattande, retande. Jag vill för guds skull bara få välja själv.

Och nej, jag kanske inte väljer rätt. Jag väljer nog faktiskt helt åt helskotta fel. Men det är mitt val. Det är jag som väljer, som säger ja eller nej.

But if you've never had a broken heart then there’s no way in hell you’ll ever know.

Nej jag vet inte riktigt vad du vill ha av mig. Jag förstår inte hur du ser på mig, hur du kan se så rakt igenom mig utan att se mig. Hur du kan veta precis vilka knappar du ska trycka på för att göra mig nervös och osäker. Förvirrad och bortkommen. Använd och och utnyttjad. Bortkastad, bortglömd.

Jag är medveten om att jag är långt ifrån bortglömd. Och jag biter hårt ihop när mitt minne upprepar mina ord för mig själv i huvudet samtidigt som jag ser leendet leka i dina mungipor precis innan du trycker mig mot fönstret.
Jag muttrar för mig själv och vill slita skinnet av min kropp när jag blundar och återupplever just den där sekunden av dina andetag mot mina läppar innan du kysser mig med ditt hmm'ande. Det där som gör mig knäsvag och generad. Det där ögonblicket som lovar en evighet. Som lämnar mig i någon sorts mentalt kaos. Som nästan känns som kärlek.

Och precis i samma sekund som jag tänker ge upp. Kasta mig rakt ut i ovissheten så är det som om du är direktkopplad till mina tankar och vet. Känner, förstår och hör av dig. Lite som på beställning. Och efter dig lämnar du en bitter smak av Herr Ågren, ja hej på dig igen min gamle vän.

Jag läser igenom gamla lappar jag skrivit, små notiser om hur jag mått, det står datum, klockslag och plats. Det är fascinerande. Det är skrämmande. Jag ser den där bergochdalbanan. Hur jag en morgon är sådär stark, kan stå på toppen av Mount Everest och skrika rakt ut för att i nästa sekund djupdyka ner i Marianergraven och hålla på att drunkna i mig själv.

"Måndag, 2'a december, hemma; Mina nerver vibrerar och blodet i min kropp bubblar som om det var fullt av kolsyra, idag är en bra dag.

"Måndag, 2'a december, jobbet; Det kliar, skaver, gnager och sliter i min kropp. Jag vill inte vara jag idag. Jag vill inte vara jag längre."

"Håll mig, håll mig varje gång
för jag ångrar alltid sånt som
jag tänkt men aldrig gjort
tänkt men aldrig gjort

Be mig, be mig när som helst
be mig när som när det känns
Som att allt ska brista snart
allt ska brista snart

Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
tänker på döden

Bär mig, bär mig genom allt
jag har aldrig menat att vara någon till besvär
Någon till besvär

Ha mig, ha mig bäst du vill
ha mig som ett hjärta till
Om de slutar slå nångång
slutar slå nångång

Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
tänker på döden

Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag ränker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag tänker på dig dig dig

Tills döden skiljer oss åt
Tills askan efter våra kroppar
sprids för vind eller våg, våg

Och alla skulder som vi springer ifrån, från
Har vi kvar dom som försvinner dom då, då
det är du och jag mot döden
Stunden den känns som den ska komma innan dagen är över
Men du och jag behöver någon som stöttar vårat segel genom stormen
behöver inte be mig om de

När vi förlorat alla strider här, här
Då vi föraktar allt som livet är, är
När ingen av oss har någon styrka kvar lovar jag ta mig samman
Och när det krävs så bär jag dig med mina bara armar

Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
tänker på döden"

Som svavelsyra i ett öppet sår

Jag vet inte riktigt. Det är på väg att rinna över. Allt det där på insidan, är på väg att bubbla ut, genom, över. Jag vill skrika i panik. Jag vill stå mitt i gatan och gråta. Jag vill ligga i min säng och hulka, snörvla, snyfta och gråta mig till sömns. Jag vill gå sönder. Så att jag kan bli hel.

Och jag vill inte behöva tjata för att Du ska se mig, märka mig. Vilja ha mig.
Jag tänker inte tjata. Det är rätt simpelt. Jag kan inte, kommer inte göra mer. Lies, jag kommer visst göra mer, jag kommer göra allt du ber mig om, bara du ser på mig igen.
 

How to save a life

Jag önskar, att allt gick som man planerade. Som man tänkte. Som man drömde om och önskade. Som man ville, på det där sättet man bad om. Längtade efter. Att livet följde den där checklistan man skrev.
Men det blir visst inte så. Det blir visst aldrig så.
Man kan inte följa den där listan. För helt plötsligt dyker något upp. Någon dyker upp och stryker över hälften av punkterna, och man står där. Med en lista som har ett mål men utan väg att ta sig dit. Helt plötsligt utan skäl att ta sig dit.
Helt utan sätt att ta sig dit och utan mening.

Man har en start och ett mål. Man har en bro med trasigt staket och man snavar ständigt på kanten till att trilla av. Och där och då, när man balanserar på kanten, när man ser tillbaka på vart man kom ifrån, när man ser framåt mot det man siktar på. Så kan man välja, att backa bakåt och följa vägen man gick på, eller skjuta ifrån och djupdyka ner i det okända.

Men man önskar, att allt gick som man planerade, som man tänkte. Sådär som man alltid drömt om.

Och man räknar sekunder, gör loppan, räknar bladen på prästkragarna, för att välja, om man ska gå dit man har sitt mål. Eller om man helt enkelt ska hålla för näsan och kasta sig ut. Och där står man med ena foten utanför kanten och balanserar, medans allt det där man kom ifrån, backar undan och försvinner, och bilden av det man drömde om bleknar. För är det inte så, att det där läskiga, djupa havet nedanför alltid lockar mer än det du vet du har eller kommer få?