As he pinned her down with his weight and their eyes met, she realized, the balance had shifted and she now held the leash

Det var något i hans blick som fick henne att inse att hon helt plötsligt hade övertaget, fast att hennes händer var i ett av hans hårda grepp och hans kroppsvikt pressade hennes knä mot hennes bröstkorg. Och då såg hon det. Hur det som brukade gnistra hårt slog om till en mjuk nästan vek blick för en sekund innan han tog tillbaka kontrollen över sig själv.

Så insåg hon, att det är hon om är råttan och han som är katten. Det är han som jagar, strävar, greppar, längtar. Inte på samma sätt som hon. Utan på det där. Andra, djupare viset.

Och det är därför du springer, det är därför du håller hårt i dig själv. Spjärnar emot och springer så fort du får chansen, och det är både lättare och svårare nu, lättare, för att du faktiskt kan gå när du vill, svårare för att du vet att du stannar om jag ber dig och jag ber dig alltid. Eller jag säger bara, att jag inte håller med, jag knycker sådär lätt med nacken och säger "Det tycker jag inte alls", så du stannar. En stund till. En kyss, ett andetag. En halv evighet. Det är svårare att gå från någon man inte vill lämna, än att kasta ut någon man inte vill ska gå.

"Princess, visa allt som är du så ska jag knulla skiten ur dig sen"

Du säger att du lyssnar, att du kommer att lyssna, att du vill läsa, se och förstå. Och jag vill tro dig.. Jag blir helt varm på insidan när du rullar runt i min säng och dina ögon glittrar som diamanter, samtidigt som du flinar med ett självbelåtet leende och säger
"Princess, nu klarar du dig till nästa gång."
Eller så ler du, och säger något med äkta norrländsk dialekt
"Vad ska du bli när jag är Sveriges president?"

Och jag vet nu vad du vill. Att jag ska säga. Jag vet att du vill att jag ler, skämtar och svarar att när du förändrat världen, ska jag stå vid din sida och inte städa längre. Utan ägna mig åt att skriva.

Du rör inte vid mig på det sättet längre. På det där, fumliga krävande "jag måste ha dig nu"-sättet, utan du håller kontrollerat om mina handleder när du säger att du inte kommer smiska mig, piska mig eller knulla mig förns jag ber dig, bett dig, underkastat mig dig.

Så jag muttrar, jag gnäller och jag fnyser. För i samma sekund som jag blundar och drar djupt efter andan för att be dig, så känner jag hur dina fingertoppar smeker över mitt bröst och du hmm'ar, sådär som bara du kan göra.
Så jag kommer av mig, och ler mot dig, jag ser hur din blick vandrar upp över mina nyckelben, mot min hals och fastnar vid min mungipa. Så jag rodnar, du ler och jag ser upp på dig.

"Jag älskar när du hmm'ar"
"Princess, jag hmm'ar inte"

Och vi byter samtalsämne. För det är så vi funkar, vi dansar som katten runt het gröt. Vi pratar om hundar och om katter. Vi pratar om uppfostran och du flinar när jag förklarar vad alfa-rullning är. Innan jag ens hinner märka det känner jag den brännande känslan av din hud mot mig, din hand som greppar min nacken och du skrattar lågt till när du känner hur jag slappnar av och följer minsta rörelse.

Sen släpper du, och det ilar i mig, jag vill ha mer, jag vill ha dig, nu, i mig, på mig, kring mig... Och du lutar dig över mig, för att byta låt. Så vi byter samtalsämne. Igen. Jag andas tungt och hela rummet är blurrigt.
Vi pratar, jag pratar, du lyssnar, du avbryter och du rycker till när du kommer på dig själv. Och sen lutar du dig fram igen, och säger något som får min kropp att stelna och jag håller andan.
"Men hjärtat, det var ju inte som att jag friade. Ta det lite lugnt Princess"

Du uttalar det som att det var självklart att jag är Princess, och jag säger inget. Jag ler lätt och luktar på dig, andas in din nacke och jag känner hur du slappnar av i min famn när jag borrar ner min näsa i din hud och andas. Hur din hand mjukt kramar om mitt lår, och du har stora händer, jag har inte sett det förut, jag har inte känt det förut. Och du greppar mitt hår och lutar dig och mig bakåt. Och jag känner hur din bröstkorg bubblar av skratt. I samma sekund vrider du mitt huvud och säger något om feromoner innan du vänder så jag ligger på rygg under dig, med dina händer kring mina handleder. Som du sträcker upp över mitt huvud och jag ser hur det gnistrar till i dina ögon.
Du vill, min kropp reagerar instinktivt och jag stönar, du vill ju. TA PÅ MIG!

"Och hon ger frivilligt upp sina händer. Så Princess, visa allt som är du, så ska jag knulla skiten ur dig"
"Allt....? Alla mina... ord?"
"Absolut, kan du inte ge dig till mig, kan du ge allt som är du till mig."

Och jag förstår vad du menar. Så jag ler inte längre, jag spänner mina käkar och ser fundersamt på dig. För jag förstår. Jag förstår precis vad den här katt och råtta leken går ut på nu.

You make my inside bubble

Jag är inte känslig av mig, jag är faktiskt rent dålig på att hantera känslor. Du vet. Jag är sådär så jag helst inte ser när någon känner något jag inte förstår.
Men när du skriver om första gången du såg mig, om hur du kände och upplevde just det ögonblicket när jag kollade upp på dig och svara "Visst" med ett nonchalant tonläge (fast redan då hade du satt ett avtryck i mig...)... så bubblar det i mig. Och jag blir sådär, så det rycker i mina mungipor. Så där att jag... blir som en fnittrig fjortis. Och ja du gör det med mig. Mot mig, för mig. Och för det älskar jag dig lite. Sådär genuint på insidan älskar jag dig lite för det. Jag kommer aldrig säga det till dig, jag kommer aldrig erkänna för dig att du gör så med mig. Men så är det.
Och kanske är du lika skadad som jag. Kanske är vi menade att aldrig riktigt komma till skott. Men raring. En del av mig, kommer alltid, alltid alltid vara din och endast din.

Men just nu, underbara du, så driver du mig till vansinne, för du gör så att jag inte längre vet varken ut eller in. Du trampar runt i mitt huvud och välter mina välsorterade tankar, du lämnar fotspår av kaos efter dig. Kaos jag inte kan hantera längre. Som jag inte vet vad jag ska göra med... Kan du inte vara en ängel och bara ta ett djupt andetag och skriv vad du egentligen vill. Så att jag vet, så jag kan hantera det? För du, jag kan inte leka den här leken längre. Jag är trött på att spela det här spelet. Antingen så skippar vi lekar och spel och kör på. Eller så skiter vi i allt. Bollen ligger hos dig nu. Det är din inspark den här gången.

Jag tänkte på Dig idag.

Och igår, och i förrgår, och dagen innan det. Jag har tänkt på dig, varje dag, så länge nu att jag inte vet om det är minnen eller fantasi jag upplever när jag blundar längre.

Jag blir inte klok på dig, på mig, på oss? På vad vi är... inte är? På vad du vill och inte vill.. På vad jag vill och inte vill.
Kan du inte bara. Säga vad du vill ha från mig, så att jag kan sluta gå runt i det här vakuumet? För ärligt talat nu. Du får min kropp att klia, att svida, att skava av förvirring, ångest och ågren.

Du driver mig till vansinne. Och jag älskar det, fast jag hatar det. Och du får mig att vilja ha mer, att be om mer, att ständigt komma tillbaka efter mer.

Until the day I die

Jag vet att det är rörigt.
Att allt som händer med mig, i mig, runt mig är rörigt. Jag önskar jag kunde säga att allt är helt perfekt. Men ärligt talat? Det som händer i mitt huvud just nu. Det som sliter och rycker i mig just nu. Det är inte perfekt. Det är kaos och upp och ner.
Men det är nödvändigt, det är viktigt, jag måste göra det här. Jag måste ta steget och djupdyka. Jag måste lära mig, mig själv igen. Jag måste utforska mig själv. Och bli jag igen.

Det är inte vackert, det finns inget djupt i det hela. Mer än att jag ska bli jag... Jag måste ta tillbaka det där jag pulat undan i små "lådor" i min hjärna. Bryta upp låsen och släppa ut allt. Jag måste lära mig vart alla mina knappar sitter, jag måste tänja på mina gränser och återfå mig. Så att jag kan resa mig upp en dag och säga "Det här, det är jag. Det är jag som jag vill vara." utan att behöva se bort.

Jag vet, jag ser bort, jag ser ner. Jag stammar, jag rodnar och jag tystnar. Jag vet det. Jag vet att du vet att jag vet. Så varför inte bara släppa det? Varför greppa mina handleder och se rakt igenom mitt inre? Du vet ju redan att jag inte kan ge dig ett svar.

Bjuder på lite bilder jag hittade på internet:

Det är inte det att jag ignorerar dig, jag har bara nerverna på utsidan av kroppen och vet inte vad jag ska säga.

It's magical.
Helt otroligt magiskt. Att du så lätt kan göra så. Bryta dig in genom den smalaste springa i min försvarsmur och bara rasera allt jag kämpat för så länge. Ja Herr Å, jag pratar om dig, med dig, till dig. Snälla låt mig vara. Jag vill inte ha dig här. Vill inte ha dig i mig, hos mig, med mig. Jag vill, för en gångs skull, göra mina val i livet utan att ha din röst ekandes i mitt bakhuvud, hånande, skrattande, retande. Jag vill för guds skull bara få välja själv.

Och nej, jag kanske inte väljer rätt. Jag väljer nog faktiskt helt åt helskotta fel. Men det är mitt val. Det är jag som väljer, som säger ja eller nej.

But if you've never had a broken heart then there’s no way in hell you’ll ever know.

Nej jag vet inte riktigt vad du vill ha av mig. Jag förstår inte hur du ser på mig, hur du kan se så rakt igenom mig utan att se mig. Hur du kan veta precis vilka knappar du ska trycka på för att göra mig nervös och osäker. Förvirrad och bortkommen. Använd och och utnyttjad. Bortkastad, bortglömd.

Jag är medveten om att jag är långt ifrån bortglömd. Och jag biter hårt ihop när mitt minne upprepar mina ord för mig själv i huvudet samtidigt som jag ser leendet leka i dina mungipor precis innan du trycker mig mot fönstret.
Jag muttrar för mig själv och vill slita skinnet av min kropp när jag blundar och återupplever just den där sekunden av dina andetag mot mina läppar innan du kysser mig med ditt hmm'ande. Det där som gör mig knäsvag och generad. Det där ögonblicket som lovar en evighet. Som lämnar mig i någon sorts mentalt kaos. Som nästan känns som kärlek.

Och precis i samma sekund som jag tänker ge upp. Kasta mig rakt ut i ovissheten så är det som om du är direktkopplad till mina tankar och vet. Känner, förstår och hör av dig. Lite som på beställning. Och efter dig lämnar du en bitter smak av Herr Ågren, ja hej på dig igen min gamle vän.

Jag läser igenom gamla lappar jag skrivit, små notiser om hur jag mått, det står datum, klockslag och plats. Det är fascinerande. Det är skrämmande. Jag ser den där bergochdalbanan. Hur jag en morgon är sådär stark, kan stå på toppen av Mount Everest och skrika rakt ut för att i nästa sekund djupdyka ner i Marianergraven och hålla på att drunkna i mig själv.

"Måndag, 2'a december, hemma; Mina nerver vibrerar och blodet i min kropp bubblar som om det var fullt av kolsyra, idag är en bra dag.

"Måndag, 2'a december, jobbet; Det kliar, skaver, gnager och sliter i min kropp. Jag vill inte vara jag idag. Jag vill inte vara jag längre."

"Håll mig, håll mig varje gång
för jag ångrar alltid sånt som
jag tänkt men aldrig gjort
tänkt men aldrig gjort

Be mig, be mig när som helst
be mig när som när det känns
Som att allt ska brista snart
allt ska brista snart

Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
tänker på döden

Bär mig, bär mig genom allt
jag har aldrig menat att vara någon till besvär
Någon till besvär

Ha mig, ha mig bäst du vill
ha mig som ett hjärta till
Om de slutar slå nångång
slutar slå nångång

Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
tänker på döden

Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag ränker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag tänker på dig dig dig

Tills döden skiljer oss åt
Tills askan efter våra kroppar
sprids för vind eller våg, våg

Och alla skulder som vi springer ifrån, från
Har vi kvar dom som försvinner dom då, då
det är du och jag mot döden
Stunden den känns som den ska komma innan dagen är över
Men du och jag behöver någon som stöttar vårat segel genom stormen
behöver inte be mig om de

När vi förlorat alla strider här, här
Då vi föraktar allt som livet är, är
När ingen av oss har någon styrka kvar lovar jag ta mig samman
Och när det krävs så bär jag dig med mina bara armar

Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
Åh jag tänker på dig, när jag tänker på döden
tänker på döden"

Som svavelsyra i ett öppet sår

Jag vet inte riktigt. Det är på väg att rinna över. Allt det där på insidan, är på väg att bubbla ut, genom, över. Jag vill skrika i panik. Jag vill stå mitt i gatan och gråta. Jag vill ligga i min säng och hulka, snörvla, snyfta och gråta mig till sömns. Jag vill gå sönder. Så att jag kan bli hel.

Och jag vill inte behöva tjata för att Du ska se mig, märka mig. Vilja ha mig.
Jag tänker inte tjata. Det är rätt simpelt. Jag kan inte, kommer inte göra mer. Lies, jag kommer visst göra mer, jag kommer göra allt du ber mig om, bara du ser på mig igen.
 

How to save a life

Jag önskar, att allt gick som man planerade. Som man tänkte. Som man drömde om och önskade. Som man ville, på det där sättet man bad om. Längtade efter. Att livet följde den där checklistan man skrev.
Men det blir visst inte så. Det blir visst aldrig så.
Man kan inte följa den där listan. För helt plötsligt dyker något upp. Någon dyker upp och stryker över hälften av punkterna, och man står där. Med en lista som har ett mål men utan väg att ta sig dit. Helt plötsligt utan skäl att ta sig dit.
Helt utan sätt att ta sig dit och utan mening.

Man har en start och ett mål. Man har en bro med trasigt staket och man snavar ständigt på kanten till att trilla av. Och där och då, när man balanserar på kanten, när man ser tillbaka på vart man kom ifrån, när man ser framåt mot det man siktar på. Så kan man välja, att backa bakåt och följa vägen man gick på, eller skjuta ifrån och djupdyka ner i det okända.

Men man önskar, att allt gick som man planerade, som man tänkte. Sådär som man alltid drömt om.

Och man räknar sekunder, gör loppan, räknar bladen på prästkragarna, för att välja, om man ska gå dit man har sitt mål. Eller om man helt enkelt ska hålla för näsan och kasta sig ut. Och där står man med ena foten utanför kanten och balanserar, medans allt det där man kom ifrån, backar undan och försvinner, och bilden av det man drömde om bleknar. För är det inte så, att det där läskiga, djupa havet nedanför alltid lockar mer än det du vet du har eller kommer få?

Bilder

 Så. Här kommer alla bilder från teneriffa :P haha enjoy. Eller ja nästan alla bilderna.