Jag önskar, att allt gick som man planerade. Som man tänkte. Som man drömde om och önskade. Som man ville, på det där sättet man bad om. Längtade efter. Att livet följde den där checklistan man skrev.
Men det blir visst inte så. Det blir visst aldrig så.
Man kan inte följa den där listan. För helt plötsligt dyker något upp. Någon dyker upp och stryker över hälften av punkterna, och man står där. Med en lista som har ett mål men utan väg att ta sig dit. Helt plötsligt utan skäl att ta sig dit.
Helt utan sätt att ta sig dit och utan mening.
Man har en start och ett mål. Man har en bro med trasigt staket och man snavar ständigt på kanten till att trilla av. Och där och då, när man balanserar på kanten, när man ser tillbaka på vart man kom ifrån, när man ser framåt mot det man siktar på. Så kan man välja, att backa bakåt och följa vägen man gick på, eller skjuta ifrån och djupdyka ner i det okända.
Men man önskar, att allt gick som man planerade, som man tänkte. Sådär som man alltid drömt om.
Och man räknar sekunder, gör loppan, räknar bladen på prästkragarna, för att välja, om man ska gå dit man har sitt mål. Eller om man helt enkelt ska hålla för näsan och kasta sig ut. Och där står man med ena foten utanför kanten och balanserar, medans allt det där man kom ifrån, backar undan och försvinner, och bilden av det man drömde om bleknar. För är det inte så, att det där läskiga, djupa havet nedanför alltid lockar mer än det du vet du har eller kommer få?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar