Drives me crazy

Jag vet inte vad jag vill skriva egentligen, jag har så mycket på insidan som vill ut. Så mycket ångest och panik. Så mycket skratt, lycka och livet.
Och det är klart, kanske borde jag känna mig smutsig, kränkt och inte våga. Men jag vill verkligen inte vara rädd. Jag tänker inte vara rädd! Jag vägrar vara rädd. Jag är en vuxen människa, jag har varit i helvetet och vänt, jag kan göra det här. Utan att dö. Utan att gå under. Jag vill inte vara rädd.


Jag vill skriva ut allt jag känner på insidan just nu, jag vill få ur mig den här bubblande paniken som sprider sig i mig, den där som rycker tag i mig och skakar mig vettlös. Som den som gör att jag inte vet åt vilket håll jag ska svänga.
Jag vet att jag fått en väg att gå, precis som alla andra människor ute i stora vida världen. Men jag tycks liksom alltid trampa utanför. Snubbla lite med ena foten och landa i ett dike vid sidan av. Trampar snett, gör fel, gör rätt? Gör rätt för mig? Jag vet inte... Nått är det iaf.

På återseende