"Kan jag lita på dig?

Med alla öppna sår?
Kan jag berätta allt om mig,
utan att du backar och hatar mig?
Om alla mina demoner,
dom som gör mig så trasig?
Om alla gånger jag valt,
att bli utnyttjad och bortslängd?
Om min rädsla för dina händer,
och alla hårda ord som finns?
Och om den där gången,
den som bränner på min näthinna?
Om mina tankar och känslor,
om mig, dig och allt?

Han lämnade mig sårad,
bortkastad och smutsig.
Med röd och blödande hud.
Med utsmetad mascara,
och trasiga kläder.
Kan jag lita på dig,
med allt det?

Kan du laga mig?"

Det är svårt.
Att vara ibland.
Att försöka se på sig själv med ögon utifrån. Ögon som ser mig på ett sätt jag aldrig kunnat förstå. Ett sätt som hugger lite i mig. För att jag inte kan förstå. Och hur ska man leva upp till den där bilden? Som liksom är så långt ifrån den jag är?

Man tror ganska länge, att allt bara blir bra, när man hittar något bra, något att leva för. Någon att finnas för. Något att göra med sig själv och något att inte göra.
Men någonstans vet man kanske också just det där som är på insidan. Som faktiskt skaver. Och som kommer komma fram när man är trygg, när man är lycklig. Det där som hugger lite i en yta man för länge sedan försökt lappa ihop. Om ni förstår? Eller ja. Ni behöver ju inte ens förstå egentligen.
Hursomhelst. Man blir äldre, man växer lite. Man funderar mera. Eller mindre. Spelar ingen roll. Man lever. Och känner och tänker och finns, på något vis i en konstig symbios med det där fula på insidan. Som skaver lite, som rispar lite. Man vill inte riktigt nå det. För det ska ju inte finnas längre. Man trodde ju att det skulle försvinna, så man låtsas helt enkelt inte om det när allt blivit bra. Eller bättre.

Mhm

Vet inte riktigt.

Fick ångest i onsdags. För att Joel trodde jag var missnöjd med honom, eller ja "inte nöjd med". Men så är det inte. Absolut inte.
Det är mig själv jag blir missnöjd med.
För att jag inte kan vara mer. Vara med. För att jag inte kan förmå mig att intressera mig eller ens försöka förstå en del saker han gillar.
Det går bara inte. Jag kan verkligen inte försöka förstå :(

Vakna med gråten i halsen

Ja. Idag vaknade jag med gråten i halsen och ville bara sätta mig och storgråta i Joels knä. Men det hade verkligen inte varit snällt av mig med tanke på att han skulle iväg till skolan.
Suck. Hatar den här jävla, hormonrusningen jag har just nu. Det är så upp och ner.

Överlag är jag lycklig. Men har så lätt att trampa fast och bli ledsen nu för tiden. Jag vet inte om det är p-pillerna eller om det beror på något djupare.
Jag vill bara kunna. Känna det där han säger. Att jag är allt.

Som exempel (fast jag vet att det irriterar honom) så sa han igår att han kunde vara hemma och mysa med mig istället för att gå till skolan. Men ändå satt han och spelade i flera timmar. Sådant får mig trots allt att känna mig betydelselös. På något vis.

Anyhow. Min älskade lillprins (Lemmy) Har vuxit och blivit så fin. Ska se om jag kan lägga upp nå bilder sedan.
Igår, var Joel så söt.. Han gick ut med Lemmy, sedan kom han och la sig, det här var på morgonen (jag har varit så trött på senaste) och så säger han "... din hund. Eller vår hund menar jag". Då blev jag varm i hjärtat <3

Mhm

Det stör mig lite. Att det faktiskt inte är någon som frågat mig vad JAG vill. Eller ja, iofs, hon i telefon frågade om jag var riktigt säker. Men fanns inte mycket annat att säga än ja.
Annars har det bara varit "det är vad som måste göras" - och det gör ont i mig. Det är emot alla mina principer. Det är emot så gott som allt jag tror på. Men men, jag får väl som vanligt bara leva med att inte ha rätten att vilja eller tycka någonting.

Så det kan gå :D

Hoppsan, har visst glömt bort er. Mina... typ.... 3 läsare ;P

Har väl egentligen inte hänt så mycket på senaste. Fått veta lite om vad Lemmy lider av.... Fick ett annat besked jag inte riktigt vet vad jag vill med.
Sånt man får leva med tydligen.

Ja, har väl egentligen inte så mycket att skriva just nu :D

Men.. Hmm. Jag kan ta och skriva ner allt lite mer noga sen när jag orkar.

Nu mys med Honom. Om han släpper sin nya dator >.<

Han: Jag kom för att vara med dig
Hon: Men du var inte med mig på riktigt
Han: Men jag ville det.
Hon: Det räcker inte...



Att älska någon, gör ibland ont.

Saknad

Jag saknar Terror idag. Saknar väldigt mycket.
Jag gråter över Terror idag. För att det gör ont i mig. Jag ser. Men jag vill inte se. Jag försöker att inte göra det. Men idag får allt mig att tänka på Terror.



Jag äcklas lite. Av folk i allmänhet. Och jag har en klump i magen. Det är 12 dagar kvar till Julafton. Det är ingen snö. Jag skulle ha varit hos Joel. Men eftersom att Therese (Joels kusins kvinna) är allergisk mot Lemmy och dessutom är gravid (så hon kan inte ta allergi medicin) så måste jag fixa hundvakt. Och jag tror inte mamma kommer ställa upp. Det innebär att jag kommer spendera julafton i min lägenhet eller hos mor. Det känns lite sådär.

Men det är inte det som gör att jag äcklas av människor, det som äcklar mig har med helt andra saker att göra. Jag kan inte för mitt liv förstå mig på falskspelet som många håller på med. Att sitta och smutskasta personer. Till höger och vänster, att uttala sig om saker utan att ha all fakta. Och sedan försöka hålla de "vänner" man talat illa om, om ryggen och trösta dem, vad fan är det om?

Ojsan

Har haft fullt upp så helt glömt bort bloggen (A) Inte alls typiskt mig va? HAHA Jag är otroligt dålig på att komma ihåg mina bloggar.
Speciellt så här i flyttning och när jag umgås med älskade.

Ja, som sagt, flyttade in i min lägenhet förra helgen, sov första natten där i lördags med älskling. Sen han kvar till på tisdagen då han övertalade mig (genom rent och skärt fusk) att åka med hem till honom och ja, här är jag ännu.

Ska se om jag (alternativt vi) åker hem till mig nått i helgen eller hur det blir. Jag borde dock verkligen försöka komma på hur jag ska fylla i mitt dumma FK-papper. Och fixa folkbokföringen. Jädrar.

Let it be

Nej, jag orkar verkligen inte längre. Sitta och hålla skenet uppe medans ni spyr galla över allt som är jag. Är det verkligen så svårt att låta bli att lägga er i hur jag lever mitt liv?
Jag gör mina val mycket medvetet...
Jag har bara tröttnat på att aldrig få vara jag. Säga vad jag vill. Tycka vad jag vill eller känna som jag vill utan att någon står där med pekpinnen, är det så svårt att acceptera?